Eller kanske borde jag börja twittra istället

Jag har uppenbarligen ingenting att säga längre. Kanske har jag navelskådat tillräckligt för en livstid. Kanske återkommer jag om en vecka. Vem vet. Men just nu - ingenting.

Tankar under ett spinningpass

Helvete vad jag svettas. Jag svettas mer än alla andra tjejer här. Jag svettas mer än alla killarna också. Han där framför svettas inte alls, det kan inte vara bra. Det här är fan det sämsta med att vara halviranier. Hoppas att mina svettdroppar inte landar på den där blonda tjejen bredvid. Jag vill också svettas sådär skandinaviskt lagom mycket. Det är väl inte rasistiskt att tänka att människor från Mellanöstern svettas mer? Det är fullkomligt logiskt, i ett varmt klimat behöver man svettas mer, kroppens egna termostat ju. Tänk en chador på det här, det skulle vara som att gå omkring i en sweat lodge. Det här med att "stänga ute värmen" kan väl inte fungera på riktigt? Stänga ute värmen med ett svart tält, jag kan tänka mig bättre lösningar. De säger att vältränade människor svettas mer. Kan det vara så att jag är mer vältränad än alla andra här? Feta människor svettas också mer. Typ lika troligt att jag svettas mest för att jag är fetast som att jag svettas mest för att jag är mer fit än alla andra här, inklusive instruktören. Jag borde dricka mer vatten.

Värdelös jävla student

Jag ska alltså skriva ett referat på femhundra ord. Det borde inte vara så svårt. Det är inte så svårt. Vad som är svårt är att få min stjärt att sitta still på stolen och fokusera på texten framför mig. Istället för att göra det har jag ägnat dagen åt följande undanflykter:

Matpauser.
Jersey Shore.
Kort joggingtur.
Breaking Bad.
Sovvila.
Telefonterapi med C.
Ciggpauser (?!).
Meningslös cykeldiskussion med grannen.

Och nu tror jag på allvar att rödvin ska ha en positiv inverkan på min kreativitet. Det var ju så längesedan, så jag minns inte om jag höll på så här sist jag var student. Men jag lutar åt slutsatsen att jag antagligen läser fel kurs om det ska vara så här svårt att fokusera på uppgiften.

Vet inte om jag tror på det här med allmän rösträtt längre

Det känns bara så sjukt jävla hopplöst.

Att leva och dö som Don Draper

Varför framstår livet som kedjerökande alkoholist alltid som så lockande när jag tittar på Mad Men?

Saker jag tänker på istället för språkriktighet

Jag har uppenbarligen inte begåvats med bättre studiedisciplin under de fem år jag har hållit mig borta från universitetsvärlden. Istället för språkvårdskursen upptas mina tankar mestadels av följande nuförtiden:

- Kroppar. Jag tänker på varma famnar och naken hud. Och, märkligt nog, är det köttiga manskroppar jag tänker på. Har jag en gång för alla tagit farväl av mitt gymnasiejags anorektiska ideal? Lite äckligt är det, nu när jag tänker efter. Jag har antagligen kollat lite för mycket på Sons of Anarchy den senaste veckan (här bör det understrykas att jag inte under några omständigheter vill ha en skinnställsklädd motorcykeldude i det verkliga livet).

- Tapeter. Jag blir glad av kossor på illgrön bakgrund. Jag förundras över fintapeter i rivningshus. Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna sätta en tapet utan att få åtminstone ett litet psykbryt.

- Sömn. En ond cirkel har infunnit sig. Jag sover dåligt, vilket leder till att jag blir stressad över att inte få tillräckligt med sömn, vilket leder till att jag sover dåligt...

På fredag är det skolstart

Jag kommer att vara sämst i klassen. Jag är övertygad om det. Nu handlar det bara om att försöka acceptera att mina nya klassisar kommer att stirra och undra vad fan jag gör där. För egentligen, vad har jag på en jädra språkvårdarkurs att göra? Jag saknar de mest grundläggande grammatikkunskaperna, jag har grava kommateringsproblem och jag förlorade precis i Alfapet mot en apotekare. Men mest fasar jag inför presentationen, jag hatar presentationen! Jag är inte där för att skaffa mig nya vänner. Orka höra vilka superlyckade karriärer och spännade fritidsintressen de här människorna, som jag ska träffa sammanlagt fyra gånger, har. Jag tror inte heller att färgförsäljarvikarie smäller så högt i språkvetarkretsar. Måste lära mig att ljuga tills på fredag.

Nya jobbet

Jobbörda: kanske ännu lite mindre att göra än i den andra färgaffären.
Kaffe: helt okej, men i pappersmuggar!
Närmaste grannar: en travhäst och en pizzeria.
Lunchvanor: den ena "äter inte lunch" och den andra går på Atkins (på rikt).
Äckligast: hittade en hel silverfiskfamilj i en av tapetböckerna.

Varför jag borde hitta ett jobb som kan skötas hemifrån

Nytt jobb imorgon. Eller ganska exakt samma jobb, fast i en annan butik. Nervös. Lära känna nya människor är ju lite mitt värsta.

Livet från den ljusa sidan

Jag var på vippen att få ett jobb idag. Det var litet och det var i Alingsås. Men det var ändå ett jobb och det lät inte helt ointressant. Det tog två timmar, sedan förlorade jag jobbet. Jag kunde inte jobba på onsdag och då var jag inte längre intressant. Det sjuka var att jag ändå, på tal om min nya inställning till livet och allt, blev lite nöjd. Nöjd med att jag nästan fick ett jobb. Vet inte om det är fint eller bara hemskt sorgligt.

Men en psykolog verkade han tycka att jag behöver

Oklart om jag har någonting att säga. Men jag är frisk i alla fall. Frisk i huvudet. Jag var hos Farbror Doktorn i fredags, farbror var i det här fallet typ 28 år gammal, och han hävdade att jag inte var sjuklig. Eller inte sjukligt deprimerad eller ångestansatt i alla fall, jag lär ju fortfarande ha både cancer och musarm. Först blev jag lite bummed, hade ju tänkt att en kur lyckopiller skulle sitta rätt gött ändå. Sedan kände jag mig dum. Dum, som i att jag hade slösat landstingets tid och pengar på något som inte ens var sjukt. Men sedan, sedan kom lättnaden. Och nu känner (det har alltså gått tre och en halv dag, så det är måhända lite tidigt att ropa hej) jag mig helt plötsligt inte så psyksjuk längre. Mitt liv suger precis lika mycket som det gjorde i fredags förmiddag, men sedan dess har jag konstigt nog sett allting som är fint i det. Mycket märkligt. Det går nog över snart ska ni se.

Imorgon ska jag börja blogga igen

Allra senast i övermorgon.

Vad är det för fel på Du?

Idag blev jag tilltalad med "fröken" av en jämnårig kund i färgaffärn. Jag är varken lågstadielärare eller 40-talslajvare, så vad fan svarar man på det?

Men bara min mamma får kalla mig "gumman"

Konstig grej. En av målarfarbröderna som hänger rätt så ofta i färgaffären har börjat kalla mig för "hjärtat". Det i sig är ju inte så märkligt, medelålders män brukar ju gilla att tilltala kvinnfolk på det sättet. Det som är märkligt är att jag inte finner det stötande eller irriterande på något sätt. Jag tycker nästan att det är lite trevligt, familjärt på någe sätt.

Att märka folk med stjärnor känns ju inte helt fräscht

Var på mitt första bröllop i helgen. Trevligt så det förslog. Blev inte ens en lite bitter och cynisk av att "fira kärleken". Men lite fundersam blev jag när jag upptäckte att det hade ritats en guldstjärna bredvid mitt namn på bordsplaceringen. Vadan detta liksom? En stjärna måste ju innebära att man är speciell på något sätt. Utvald. Funderade lite på vad det kunde betyda. Hade jag missat något, hade jag tilldelats någon roll under middagen som jag helt hade förträngt? Tanken på att behöva hålla tal inför 65 personer, och dessutom på utrikiska eftersom hälften av gästerna inte talade svenska, gjorde mig smått illamående. Men nej, jag kunde inte komma på att något sådant hade avtalats. Såg dessutom att en annan tjej vid mitt bord också hade en stjärna bredvid sitt namn. Den enda gemensamma nämnaren som jag kunde komma på, som skiljde oss från resten av bordsgrannarna, var att vi båda saknade en kavaljer på bröllopet. Men fint, tänkte jag, de har helt enkelt brännmärkt singlarna. Jag som redan innan hade oroat mig för att känna mig oälskad och ensammast på kärleksfesten blev inte direkt lugnare av att bli utpekad på det här viset. Jag hade tackat ja till ett bröllop, inte någon djävla boskapsauktion.
En halvtimme, och en förrätt, senare insåg jag att det faktiskt fanns en annan grej som utmärkte mig och den andra stjärntjejen. Vi var inte bara ensamkommande, vi var även matvägrare. Om jag hade tittat efter lite noggrannare på bordsplaceringen så hade jag upptäckt att det bredvid den andra tjejens stjärna även var ditritat en liten liten lök. En lök, som i lökallergiker och en stjärna, som i att vi inte ville ha någon död ren på våra tallrikar. Jo, vissa saker är väl kanske mer relevanta för serveringspersonalen att få reda på än andra.

Dagen i korthet

6:28 Går inte upp och joggar.
7:35 Uppstigning.
7:40 Duschar inte.
7:42 Knäckebrödsfrukost.
9:04 Försenad till jobbet för första gången på mycket länge.
9:05 Kaffe.
9:15 Blir omtalad som "tjejen som bor i samma hus som Siba-Fabian satt i lådan i".
10:00 Kaffe.
11:05 Inser att färgseendet har en bra dag när jag lyckas pricka rätt kulör på ett målat prov på första försöket.
11:07 Inser att ögonen hade fel när det kom till att pricka glansen. Nytt försök.
12:33 Ica:s frysta pasta med tomatpesto blir dagens delikata lunchupplevelse. Ackompanjeras av Mats Strandberg på pocket.
13:00 Kaffe.
14:11 Diskuterar Twilight-fenomenet med B-M (62 år) och A (49 år). De ställer sig oförstående till hajpen.
15:02 Upprörd stämning när det diskuteras ursprungsbefolkningens rättigheter och allmänt om invandringspolitik. Jag tycker tvärtemot, som vanligt.
15:44 M sms:ar att han har hittat en man till mig. En trafikfarlig pirat.
15:50 Kaffe.
16:15 Lattediskussion.
17:00 Chefen kommer in, för andra gången under sin första semestervecka.
18:10 Hemgång.

Jag är din för ett mål mat

Jag hade en fiende på gymnasiet. I tre år hatade hon mig. Jag gjorde en väldigt elak grej mot henne, så hatet var inte helt obefogat. Åtminstone i ett halvår eller så. Hon var dock av det mer långsinta slaget. I tre år gav hon mig onda ögat, iggade mig och spred illvilliga rykten om mig. Men om hon bara hade vetat hur mycket jag uppskattade det den gången hon spred ut att jag, som vid den tiden i princip var jungfru Maria, var en liten slampa. Så jävla tacksam! Det slog mig nyligen att det har slampats alldeles för lite under mitt snart trettioåriga liv. Jag vet inte om det är jag eller resten av världen som är petig, men ligga runt är verkligen ingenting jag sysslar med på regelbunden basis. Vad jag däremot sysslar med är en form av matpromiskuitet som alldeles säkert upplevs som stötande för en del. Det här blev tydligt för mig under midsommarhelgen. Eller hur kan det annars komma sig att det behöver påtalas högt när jag väljer att inte genast ta en andra runda till buffébordet när tallriken är tom, eller, ve och fasa, bara äter en halv cupcake till efterrätt? Jag är en matslampa helt enkelt. Alla andra har fattat det. Här har jag gått runt och trott att jag är lite mindre matstörd än resten av min generation, när det visar sig vara precis tvärtom. Jag är Leila Lindholm utan det pillemariska leendet och den softade linsen. Jag är tjejen som alltid kommer att kommer att vilja slicka skålen.

I keep dancing on my own

Vad är grejen med att min autistiska spellista bara innehåller låtar om break-ups och obesvarad kärlek nuförtiden? Som att mitt liv vore lite mer intressant om jag åtminstone vore olyckligt kär.

Angående gårdagens katastrofval av samtalsämne

Jag ska börja tänka först och prata sedan. Eller ok, jag ska försöka börja tänka först och prata sedan.

Meningsfulla arbetsuppgifter är väl ändå sekundärt

Rastlös. Jag bestämde mig för att betrakta den här veckan som semester. Oklart dock vad man ska ha en semester till när ingen man känner är ledig. Om jag ändå hade haft en kolonilott eller charterlängtan. Längtar istället efter att få börja sommarjobba. Behöver rutiner. Dessutom saknar jag den aldrig sinande tillgången på kolsyrat vatten och korsord som färgaffären tillhandahåller.

Och jag undrar varför bröllopsklänningen inte passar

Friterad ost kan mycket väl vara den perfekta maträtten. Så enkelt och ändå så delikat. Jag tror att ostraggandet har gått och blivit något mer bokstavligt än det var tänkt. Jag har uteslutit den mänskliga faktorn helt och går numera direkt på osten. Garanterad tillfredsställelse, utan någon som helst ansträngning från min sida. Blir nog inte bättre än så.

Avvänjningen gick lite för bra

Jag har glömt bort vad jag använde internet till.

Paus

Virus.

Kanske om jag har basker och rött läppstift

R tycker att jag ska ostragga i Saluhallen. Det är ju självförtroendeveckan, så om det någonsin ska raggas över disk så är det den här veckan. Men jag vet verkligen inte hur det skulle gå till. Känns som en ytterst svår uppgift. Jag menar, hur länge går det ens att hålla igång ett ostbaserat samtal? Vi diskuterar lite gorgon, lite vitmögel och kanske en och annan hårdost. Sedan ska det smakas. Sjukt svårt att känna sig het med munnen full av något som luktar fotsvett, och så fastnar det säkert lite grönmögel på tänderna. Jag är skeptisk. Men det är klart att jag ska ge det ett försök. Någon måste ju fixa brie till morgondagens franska afton.

Det här var väl ändå inte med på listan på saker jag skulle sluta prata om?

Jag tror att nervositeten över den möjliga hemlösheten har satt sig på mitt tarmsystem. Inget hjälper. Jag har ätit en hel påse torkade plommon och aprikoser, druckit alldeles för många koppar kaffe och, i ett sista desperat försök, lyxat till det med tisdagsindiskt. Men nej. Förutom lite sura uppstötningar känns det inte som att något av det jag har stoppat i mig de senaste tre dagarna har någon som helst tanke på att komma ut igen. Jag ser ut som om jag har drabbats av antingen extrem svält eller graviditet. Om det här fortsätter kommer jag att explodera innan jag blir vräkt.

Att komma ut vid 29 och ett halvt

Så, jag kanske blir av med läggan. Antingen kommer jag att stå på ett kontrakt eller så kommer jag att bli vräkt på fredag. Det är alternativen. Man kan säga att jag är lite nervös. Så jag ringde Frugan. Jag vet inte varför, men jag ljög en smula för henne. Jag sa att det vore sjukt fantastiskt om jag skulle få skriva mitt namn på kontraktet. Det var inte ljug så klart. Vad som däremot var ljug, var listan som jag gav henne. Listan på saker jag vill ha innan jag fyller trettio. Jag hävdade att listan ser ut som följer:

1. En bostad med kontrakt
2. Ett jobb
3. En Gud

Men det är ju inte sant. Gud är inte nummer tre på listan. Gud kvalar nog inte ens in på topp tio. På plats nummer tre finns Kärleken. Varför känner jag mig som en Marian Keyes-karaktär när jag ens tänker det? Det är ju sant. Jag vill ha lite kärlek nu. Jag har inte särskilt höga krav. En person som gillar sällskapsspel, ost i alla dess former (utom möjligtvis på sprej), och att pussa mig på ryggen. Det är allt jag begär. Lätt som en plätt. Det borde finnas hordvis av människor som passar in på den beskrivningen i Sveriges andra stad. Ja, och så inte korkad eller över en och åttio, men det tänker jag är underförstått.

Jag gör det för din skull, Skalman!

Har påbörjat någon sorts anti-diet. Igen. Jag tror att det är en backlash efter förmiddagens extrema hurtighet. Jag gick upp extra tidigt i morse, för att hinna simma innan jobbet, sedan gick jag hem och åt supernyttig müsli innan jag tog på mig hjälmen och cyklade till färgaffären.
Följdaktligen blev det två bitar butterkaka efter lunch, lite för mycket nallande i kollegans godispåse, och nu en skål chips till middag.
Jag tror att det här kan vara början på min present till den extremt kroppsmedvetna bruden, vars bröllop jag ska närvara vid om ett par månader. Hon ska inte behöva känna sig tjock när hon gifter sig, även om hon råkar vara i sjätte månaden. Nej då, jag ska göra mitt allra yttersta för att hon ska känna sig både smäcker och jungfrulig (vilket jag antar innebär att jag även måste ligga lite med någon av de andra kalasgästerna). Det handlar om ren och skär osjälviskhet. Hon är ändå min allra äldsta vän.

Nästa veckas ledord

SJÄLVFÖRTROENDE

En vecka av värdighet

Det är nog inget för mig ändå. Hellre ovärdig än oäventyrlig. Jag behöver mer äventyr i mitt liv, inte mindre.

Jag kommer att bli Agneta Sjödin

Är det patetiskt att jag funderar på att testa något som jag alltid har sett som new age-fjanteri, bara för att de precis pratade om det på Studio Ett?

Svårast blir det nog om vi förlorar

Första dagen i värdighetens tecken. Ikväll ska det quizzas igen. Jag tänker mig att ett värdigt sätt att quizza är att inte bli tjurig om det skulle gå dåligt, att inte bli måndagsfull och inte bli olidlig om jag skulle gå och vinna. Det borde inte bli alltför svårt.

Nästa veckas ledord

VÄRDIGHET

Apropå punkt 2

Nu kan jag även lägga en dramatisk utstormning på listan över saker jag prövar igen, femton år senare. Det var ganska roligt. Smäller alldeles för sällan i dörrar. Funderar på att skaffa mig ett "sydländskt temperament".

Tre saker jag verkligen borde sluta prata om

1. Mina underlivsproblem. Kanhända att jag berättade om mina svampkänningar för lite för många personer, men det var en ny och obehaglig upptäckt som jag kände att jag behövde få gnälla lite om. Det jag inte tänkte på var att alla jag berättade det för tänkte att det då var fritt fram att berätta om sina underlivsbesvär för mig. Och jag vill ju helst slippa tänka på att mina vänner har kön överhuvudtaget.

2. Mitt tonårsfestande. Jag har börjat kokettera med mitt alkoholintag på ett sätt som verkligen inte är klädsamt för någon i min ålder. Om jag fortsätter så här kommer jag få en intervention i 30-årspresent.

3. Min mentala status. Jag refererar till "min terapeut" lika ofta som Woody Allen nuförtiden, och jag har ändå inte gått i terapi på över ett år.

Eller så är det för att han har gjort en låt om mig

Jag har bestämt för mig att jag skrattade åt E för några månader sedan, då hon hävdade att hon hade haft en crush på Mauro då det begav sig. Jag tror bannemej att jag har en crush på gammel-Mauro! Har kollat in hans matlagningsprogram nu och helt otippat kommer jag på mig själv med att tycka att han, trots plufsigheten och åldern, är lite het. Han verkar dessutom sjukt rolig att hänga med och har precis sådana glasögon som jag vill ha. Om avdankad musikerfarbror med köttigt ansikte är mitt nya så letar jag uppenbarligen på helt fel ställen.

Frälsningen hade gärna fått vara lite längre

Jag är ynklig på ett väldigt ocharmigt sätt just nu. Jag vill mest bara att någon ska krama mig och ge mig tårta. Prinsesstårta och långa kramar är nog det enda botemedlet tror jag.

Jag mötte Gud i Majorna

Jag träffade K i barnvagnsghettot. Vi fikade i majsolen och pratade om våra kroppsliga och själsliga defekter. Och så mitt i allt ält kom det, en strimma av hopp och tillförsikt. En känsla av att det nog kommer att ordna sig ändå. Den kom med solen. Så klart försvann den lika fort som den kom. Men den känslan tänker jag leva på resten av veckan. Den känslan, och mackor med jordnötssmör och äpple, kommer att ta mig igenom vecka 18.

Färjan

Jag har börjat fila på en födelsedagsidé. Tror jag skiter i festen, istället vill jag åka på en white trash-kryssning med alla jag tycker om. Spelar inte så stor roll vart vi åker. Resan är målet. Jag vill ha bollhav, smörgåsbord och paraplydrinkar. Jag vill att någon karaokesjunger Mauros Sarah för mig. Jag vill stå i fören och leka Titanic. Jag vill köpa en jättestor Toblerone. Vad säger ni? Följer ni med eller vill ni ge mig en stor fet besvikelse i 30-årspresent?

Äcklig lasagne och briljanta idéer

Även om det känns mindre troligt att jag och M kommer att bli de nya Matt Damon och Ben Affleck så känner jag en viss pepp inför den nya karriärplanen. Och även om temat den här gången inte är tysk erotica så får jag flashbacks från 90-talet, då jag och C hade långtgående post-it-planer på att starta upp filmproduktion under det fantastiska namnet "Desperate Porno Productions".

Drömhus och låtsasvänner

Eftersom verkligheten är sådär just nu ägnar jag mig en hel del åt dagdrömmeri istället. Jag fantiserar mycket om den där lägenheten jag har sökt, att värden ska välja mig istället för någon av de 2900 andra som har sökt den. Lägenheten ifråga ligger i huset mittemot. För ett tag sedan hade jag en nattlig dröm om att jag att jag gick in på deras innergård och att det visade sig se ut som paradiset. Alltså, det såg exakt ut som jag tänker mig att det bibliska paradiset skulle se ut om det fanns. Så självklart är jag mer än pepp på att få skriva mitt namn på det kontraktet.
Jag fantiserar också en del om att jag har en arbetsplats. Inte så mycket om konkreta arbetsuppgifter, mer om hur mina arbetskamrater kommer att vara och hur jag står vid mitt alldeles egna skrivbord i min nya jobboutfit (konstigt nog är jag en person med pennkjol och högklackat i mina dagdrömmar).
Den tredje, något mer skämmiga, dagdrömmen är att jag stöter på R och hans nya Gbg-tjej (på riktigt, hitta en tjej i din egen hemstad någon gång) på stan, och hon visar sig vara precis lika tråkig och intetsägande som hans beskrivning av henne.
Vem vet, om det här låtsaslivet fortsätter kanske jag börjar umgås med min gamle osynlige vän igen. Jag har inte sett av Bajsidojsi sedan dagistiden, men jag har för mig att han var en riktigt rolig person att hänga med.

How to make it in Gothenburg

Jag tror inte att jag skulle lyckas även om jag hade den perfekta affärsidén. Jag tappar peppen så fort. Tvivlet sätter in redan efter fem minuter och sedan är det kört. Och nu pratar jag inte om några grandiosa Draknästetplaner. Ska jag läsa den där kursen till hösten? Borde jag kontakta det där företaget om att få en praktikplats? Lasagne till middag kanske? Jag funderar starkt på att följa Luke Rhineharts exempel och låta tärningen styra över mitt liv.

Men å andra sidan blir jag glad av en Carbonara

Det behövs så lite nu. Små motgångar eller livsavgörande dito, det spelar inte så stor roll. Jag har inget som helst sinne för proportioner längre.

Cry me a river

Det är bra att gråta emellanåt, det tror jag absolut. Förlösande liksom. Men jag undrar om det är helt sunt att jag med jämna mellanrum tvingar mig själv att gå in på diverse cancerbloggar. Hemska skildringar av människor som har drabbats av företrädesvis hjärntumörer, den ena jävligare än den andra. Värst är det när de inte kan skriva själva, utan deras närmast anhöriga har gått in och berättar att nu är slutet nära eller att "nu slipper hon ha ont mer". Jag menar inte att det är osunt att läsa bloggar som får en att uppskatta sin egna friska tillvaro mer, det kan nog till och med vara lite bra. Men att använda dessa skildringar som någon sorts gråtporr, en anledning att få vrida på tårkanalerna riktigt ordentligt, det känns inte ok.

2012

Planet X, jordbävningar, epidemier, vulkanutbrott. Och jag skickade precis ett gulle-sms. Harmagedon är nära förestående, det är ett som är säkert.

Hjärngänget

Namnet på vår stödgrupp är givet. Imorgon är första mötet och det känns som att en av oss peppar mer än de andra två. Konstig slump att det är den ännu ej arbetslösa som har mest hopp om framtiden. Men det här skulle på rikt kunna bli bra. I den bästa av världar skulle vi peppa och tipsa varandra till stordåd. Vi skulle kunna göra för varandra det jobbcoacherna misslyckas med att göra för någon. Men i ärlighetens namn så tror jag mest att vi kommer att bli koffeinstinna och sockerhöga. Vilket inte är det sämsta.

Men vi får inte börja röka

Öppnade Word-dokumentet för fem timmar sedan. Har inte skrivit en mening. Igår ringde jag E och berättade nöjt om min nya "plan". Kanske världens kortaste karriärpepp. Eller jag är ju fortfarande pepp på karriären i fråga, men jag kan inte för mitt liv uttrycka det i skrift.
Fint då att jag ska börja arbetslöshetshänga med M och R. Vi ska bilda en stödgrupp. Jag väljer att tänka på det som ett tolvstegsprogram för oanställda. Och precis som i AA hoppas jag att vi kommer att dricka kopiösa mängder kaffe, äta donuts och få nyckelringar när vi har varit duktiga.

Jag lägger mig under täcket och väntar

Kan jag inte bara för en jävla gångs skull få vara den där personen som ramlar över sitt drömjobb eller sin drömlägenhet utan minsta ansträngning? Jag vet att jag sa att det inte skulle kännas rätt om min arbetskamrat skulle lyckas fixa ett förstahandskontrakt till mig genom sina kontakter. Det var ljug. Det skulle kännas helt rätt och förtjänt om jag imorgon fick en lägenhet med mitt namn på dörren eller ett jobb där jag på något sätt fick användning för mina 268, 5 högskolepoäng.

Helst inte frimärken heller

Jag tror att jag behöver en ny hobby. Hobbyn bör inte innefatta konsumtion av alkoholhaltiga drycker eller sockerbaserade produkter, de områdena känner jag att jag redan nu lägger för mycket energi på. Men utöver det är jag beredd att testa det mesta. Förslag, någon?

Gammal är äldst

Jamen, kanske då. Kanske att jag åldersnojar lite. Bekymmersrynkan tycks i alla fall djupare för var dag. Men det kroppsliga förfallet är ingenting jämfört med resten. Funderar lite löst på om jag borde ta och utbilda mig lite till, ett helt liv som färgförsäljarvikarie lockar inte så mycket som man skulle kunna tro. Men jag tror på riktigt att min hjärna har blivit för gammal för att lära. Ingen information fastnar längre. Jag har inte lärt mig ett nytt telefonnummer sedan 2003 och jag skulle antagligen inte kunna återge handlingen i någon av böckerna jag läste under förra året. Så himla jobbigt att sitta där på universitetet eller KY-utbildningsstället och inse att det är kört, jag har lärt mig allt jag någonsin kommer att lära mig. Jag vill inte både vara äldst och dummast i klassen. Jag vill inte vara den enda som inte blir bjuden på klassfesterna.

Ingenting

Att lära känna grannskapet pt 6

Allt är R:s fel. Det var han som envisades med att prata om allt. Innan honom pratade jag mycket ogärna om jobbiga saker och det fungerade alldeles utmärkt. Men nu är jag som en kran som inte går att stänga av. Jag hör mig själv dela med mig av tankar som inte borde ha lämnat huvudet. Och så klart ångrar jag att jag har sagt något innan det sista ordet ens har lämnat min mun. Men tyvärr finns det ingen rewindknapp för obekväma uttalanden. Sagt är sagt. Och nu förstår jag varför det kan vara en dålig idé att bli för tajt med grannarna.

En sjukhusserie som inte gör mig hypokondrisk

Äntligen säsong två av Nurse Jackie. Edie Falco är, som alltid, sjukt bra i rollen som Jackie. Men Merrit Wever är helt jävla briljant som sjuksköterskeeleven Zoey. Lite kul också att hon spelade exakt samma nervösa och smått förvirrade karaktär i Studio 60.

Att lära känna grannskapet pt 5

Det är INTE OK att stå och stampa demonstrativt och påpeka högt att man "står härute och väntar", när någon har använt den kollektiva duschen i typ sju minuter. Flytta till en lägenhet med egen dusch om du inte har tid att vänta på att din granne ska hinna använda både schampo OCH balsam! Det är söndag kväll förihelvete, vad har du så bråttom till?

En offentlig ursäkt

Jag fick höra att jag är hård. Och det lät inte som att personen ifråga menade det som något positivt. Jag blev lite förvånad. Inte för att jag är den mest gulliga eller väna personen jag känner, men jag tänker inte att jag är taskig på riktigt. Jag kollade runt lite. Och det verkar råda någon sorts konsensus, även om tre personer kanske inte gör det statistiskt säkerställt, om att jag har en hård och till och med lite dissig sida.
Jag vet att jag brukar hävda att små människor inte får vara för snälla, eftersom vi har det svårt nog att få folk att respektera oss. Men det är ju inte allvarligt menat. Litenheten är ingen ursäkt för att vara elak.
Så jag ska jobba på det. Jag ska göra mitt allra yttersta för att äta så många pepparkakor jag bara kan komma över under 2010.

Saker som slår en när man sitter själv på sin förfest

Jag älskar mina vänner. Som jag sa till Cyklistgrannen, som har tyckt ett tag att vi borde "börja hänga", så är jag inte så förtjust i att lära känna nya människor. Så himla mycket jobb och så stor chans att man blir besviken. För jag känner ju redan de bästa. Jag tvivlar starkt på att jag kommer att lära känna bättre eller roligare människor än de jag redan har träffat. Möjligen att jag borde skaffa mig fler bekanta, så att jag slipper sitta själv och dricka rödvin i väntan på att de riktiga vännerna behagar dyka upp på förfesten. Men fler vänner behöver jag nog inte.

Tur att jag är för dum för undertexter

Borde man ta det som en hint om alla man har bjudit in till förhänget säger sig vara för sjuka eller för trötta för att komma?

Snart kommer jag att börja göra luftcitat också

Sitter och kollar igenom gamla blogginlägg. Varför har ingen sagt till mig att jag överanvänder citationstecken på ett högst irriterande sätt?

Vi kan utesluta Münchhausens i alla fall

Varför går jag inte bara till en doktor? Nu har jag samlat på mig minst tre olika krämpor som jag borde söka hjälp för (och då räknar jag bara mina somatiska problem). Men det blir liksom aldrig av. Jag har, med undantag för cellprovskontroller och dylikt, aldrig uppsökt en vårdinrättning under mina snart åtta år i den här staden. Istället går jag runt och skryter om att jag minsann aldrig blir sjuk och att jag måste ha ett väldigt bra immunförsvar. Det är visserligen sant att jag har varit ganska förskonad från sjukdomar som kräver en penicillinkur, men jag har ju gått omkring med mina tåledsbesvär i snart ett decennium utan att kolla upp vad det kan vara. Och nu är jag livrädd för att besvären i min arm och i mina fötter hänger ihop. Så därför väljer jag så klart att gå omvägar kring vårdcentralerna och hoppas att det löser sig av sig självt.

En vill ju inte bli anklagad för eurocentrism

Angående det förra inlägget så fungerar en liten marockan eller kongoles eller haitier lika bra det med.

Franska för nybörjare

Jag vill så himla mycket kunna franska. Men jag har ingen lust att skriva in mig på en kvällskurs och försöka lära mig ännu ett språk i vuxen ålder. Minns hur patetiskt dåligt det gick förra gången. Kanske att jag borde hitta mig en liten fransos eller kanadick som jag kan bosätta mig hos ett par år tills språket sitter så pass bra att jag åtminstone kan sjunga med i franska schlagers.

Jag hade i alla fall tur med vädret

Idag är en sådan där dag när jag önskar att jag rökte. Den rastlösa apatin har slagit klorna i mig igen. Jag vet inte vad jag gjorde mellan klockan två och sex, förutom att jag slumrade till någonstans i slutet av Lantz i P1 och vaknade dreglandes till Studio Ett. Dregel är så fruktansvärt ovärdigt, ungefär som krocka med en handikapphiss. Det har jag också gjort idag.

Dagen i korthet:
9:30 Frukost utan ost. Tror att jag råkade äta ost som inte skulle ätas igår. En vanlig hederlig prästost hade helt plötsligt antagit smaken av en ädelost. Men det hindrade inte mig från att äta två mackor med den muterade osten till kvällsmål. I morse kändes det dock bättre att ta det säkra före det osäkra.
11:30 Cykeltur till Friskis.
12:00 Cykeltur på Friskis.
12:45 Illamående. Funderingar kring matförgiftning. Krock med handikapphissen. Lättare handskada.
13:00 Sushilunch. Dåligt samvete inför det riktiga veggot och de döda fiskarna på min tallrik.
14:00-18:00 Några halvhjärtade försök att kolla upp möjliga jobb att söka. Oro för musarm/artros/cancer. Sovvila. Dregel.
18:00 Mackmiddag.
18:15 Illamående igen. Upprepning av mantrat "man blir inte gravid bara av tanken på barn och radhus" i huvudet.

En dålig äventyrare

Min "strategi" verkar ju inte fungera så bra. Inte som att jag har en direkt plan, men jag har åtminstone vaga mål och idéer om vad jag vill med mitt liv. Men mest av allt har jag idéer om vad jag inte vill med mitt liv. Det är därför ett avslöjande om smutsig Svenssonfantasi kan kännas så jobbigt att erkänna både inför mig själv och andra. Jag tror inte heller att jag på riktigt vill bo i det där radhuset, med de två barnen och fredagsmyset. Det skulle antagligen göra mig sinnessjuk på riktigt. Men ibland tror jag att jag fokuserar för mycket på vad jag inte vill eller inte borde. Jag pratade med en gammal vän i telefon idag. Hon är i samma hopplösa arbetslösa situation som jag. Men hon är dessutom gravid. Det skulle jag ju aldrig bli i den här situationen. Aldrig. Jämförelsen haltar något, eftersom hon till skillnad från mig vill ha barn och har en pappa till det och så. Men ändå. Jag hatar att jag är så jävla förståndig. Varför tänker jag efter så mycket? Varför tar jag inte bara mina sista slantar och drar till New York eller vadsomjävlahelst?

Att lära känna grannskapet pt 4

Det här med att jag inte kan ljuga är ju sedan gammalt, eller sedan alltid faktiskt. Men vad som har kommit på senare år är en nästintill tvångsmässig känsla att jag måste berätta sanningen även om ingen frågar efter den. Som med min nya granne en trappa ner. Varje gång jag träffar honom känner jag att jag vill bekänna allt. Men efter att idag ha berättat för honom att jag "inte direkt har något kontrakt på lägenheten" borde jag verkligen inte berätta att det var jag som orsakade den stora vattenläckan för något år sedan. Jag vill ju bara veta att hans kökstak är okej och inte en enda stor mögelfest.

Kryphål

Pratade precis med min a-kassa. Jag har insett att mitt lilla jobb inte lönar sig ekonomiskt. Jag går plus minus noll på att jobba mina två halvdagar i veckan, men det äter sakta men säkert upp alla mina deltidsstämplingsdagar. A-kassekvinnan läste högt ur lagtexten för mig och vi kom fram till att jag måste behålla jobbet om lönen inte understiger 90% av min dagpenning från a-kassan. Mindre bra alltså. Men så precis innan jag ska lägga på frågar jag henne en gång till för att vara säker på att jag har förstått allting rätt:

- Så jag kan alltså inte säga upp mig utan att hamna i en karenssituation?
- Nej precis. Men du kan ju förstås göra dig onåbar för arbetsgivaren under de veckor du ska jobba heltid på det där andra jobbet du pratade om, så kanske det löser sig av sig självt...

Undrar vad hans personliga pryl var

Det är någonting med min nya arbetskamrat. Han känns så bekant, men jag kan inte placera honom. Han har fel dialekt för att komma från min hemstad, jag tror inte heller att det är en gammal kursare och jag är ganska säker på att vi inte har bott grannar. Jag har alltså med uteslutningsmetoden kommit fram till att han är någon form av offentlig person. Med tanke på var han nu arbetar verkar hans tid i rampljuset dock vara förbi. Jag jobbar alltså med en dokusåpadeltagare! Hur ska jag våga fråga vilken det var?

Bara en tanke

Kanske ändå, att jag borde sluta fläka ut mig och min instabila mentala status både här och för varenda ny bekantskap jag gör.

Frufritt

På söndagar får jag alltid fruganlängt. Sambolivet var som bäst på söndagar. Kaffe, korsord, maratonteve, allt sådant gör sig bättre med gott sällskap. Idag är det istället fyra chips och en liten portion bakisångest till frukost.

Under madrassen

Pratade i telefon med en vän. Precis innan vi skulle lägga på känner hon sig tvungen att skjuta in ett gott råd på vägen:
- En grej bara, streama inte porr! Min dator har pajat nu och jag ser ett direkt samband mellan kraschen och den ökade porrkonsumtionen.

Goda råd kan man aldrig få för många av, även om jag aldrig har och inte heller hade tänkt börja snuskstreama. Porr konsumeras i det här hushållet endast i skriftlig form eller i undantagsfall via P1 (jag är uppenbarligen 75 år gammal...). Däremot streamar jag saker som är bra mycket skämmigare än porr. Jag vill helst slippa komma till datordoktorn och meddela att datorn dog när jag kollade på Vänner-Monicas nya sitcom eller den däringa gymnastikserien med kristna undertoner, som jag verkligen verkligen borde sluta titta på.

Cry baby

Kunde inte riktigt släppa det där med gråtlåtarna. Två låtar som jag under min sena tonår grät till varje gång jag hörde, av vitt skilda anledningar får man anta:

Den här spelades flitigt på Morgonpasset i P3 under en period kommer jag ihåg. Kanske var det tiden på dygnet som gjorde mig extra känslosam. Eller kanske gjorde den mig tårögd på grund av att filmen var så sjukt hemsk, men jag har för mig att jag hörde låten ett bra tag innan jag såg filmen.

Den här är något mer otippad. Jag har aldrig varit vare sig särskilt religiös eller haft någon stark barnlängtan. Men jag tycker fortfarande att den är så himla fin. Blev dock lite ledsen när jag hörde att den brukar användas av anti-abortgrupper som propagandamusik.

Inte helt känslodöd ändå

Jag kommer ihåg när jag, för mycket mycket länge sedan, brukade åka till Gävle och hångla upp Långe mannen. Vi klickade aldrig riktigt. Jag antar att det fanns flera anledningar till det, från min sida berodde det bland annat på att han var lång som en basketspelare och hade en väldigt slaskig kyssteknik. Men jag tror att jag visste säkert att det aldrig kunde bli något den gången jag frågade om han var en person som lyssnade på glad eller sorgsen musik när han mådde dåligt. Han svarade glad. Och jag, som den mycket melodramatiska tjugoåring jag var, kunde för mitt liv inte förstå vad det var för fel på den här människan. Jag kommer inte riktigt ihåg vad mitt tjugoåriga jag grät under täcket till. Men idag är det alltsomoftast den här.

Lithium

Jag börjar bli rejält orolig nu. Var är känslorna? Det värsta med nyckelincidenten i helgen (jag trodde att jag hade tappat nycklarna mitt i natten, men de befann sig lyckligtvis i Mölndal) var inte att det var femtielfte gången på bara några månader som jag blev av med något som man absolut inte får bli av med. Det värsta var min reaktion. Jag blev INTE arg/förkrossad/panikslagen. Jag blev uppgiven/less/lätt irriterad. Mitt känsloregister har gått och blivit löjligt futtigt. Jag behöver en bergochdalbana nu!

Det är dags att fly Göteborg

Jag tror att jag har fått en släng av käck. Otippat, I know. Det började på det nya jobbet. Jag fick höra av en intervjuperson att undersökningen var sjukt lång och tråkig, men att jag minsann var glad och käck. Och nu sitter jag här och författar vad som bäst kan beskrivas som en mycket äppelkäck ansökan till ett stort skogsbolag. Jag känner mig smutsig.

Jag vill också ha en sidekick

Det kan inte nämnas nog många gånger. Jag ÄLSKAR Annika Lantz! Men den senaste tiden har hon gjort mig lite besviken. Alltså, hon är ju fortfarande överlägset bäst av alla på radion, men hon är inte riktigt lika superfantastisk som hon var för några år sedan. Och jag vet varför. Det blir så tydligt nu när hon har samlat fyra gamla sidekicks i studion för att gå igenom veckans mello-låtar. För Anders G Carlsson må vara en hyvens kille, men han är inte en särskilt spännande bisittare. Han är så jävla medhårs. Annika behöver ju någon som utmanar henne lite. Kontrasten Josefin Craaford - Annika Lantz minns jag som smått fantastisk. Och Carina Berg då förstås, kan ju inte bli annat än tokfint. Roger Wilson är fortfarande kvar en gång i veckan och tur är väl det, hans sköna neggande väger nästan upp för Anders G Carlssons överdrivna hyllande av precis allt och alla.

Jag känner mig så sjukt motarbetad

Herpeshelvete. Igen. På riktigt så tycker jag inte att personer utan vare sig jobb, förstahandskontrakt eller gudstro ska behöva drabbas av munsår, akneutbrott eller flottigt hår. Vi har det nog svårt med värdigheten ändå.

Ett steg framåt och två tillbaka

Mönstret känns igen. Om jag överraskar mig själv med att vara ovanligt produktiv en vecka så kommer backlashen som ett brev på posten nästa vecka. Idag är det torsdag och jag har sökt exakt noll jobb den här veckan. Jag har däremot varit på spinning inte mindre än två gånger. Jag som trodde att jag hatade spinning. Kanske är masochism mitt nya? I så fall är det bara en tidsfråga innan jag börjar tokringa arbetsgivare också.

Sådant här gör mig så jävla förbannad!

Jag kan inte påstå att jag visste vad han hette, innan jag just nu kollade upp det. Jag kan inte heller påstå att jag kommer ihåg särskilt många av hans filmer. För Timothy Olyphant är inte den starkast lysande stjärnan på Hollywoodhimlen. Han har harvat på, tagit en biroll här och en lite större roll där. Men vad Timothy Olyphant hade, till skillnad från alla andra medelmåttiga direkt-till-dvd-skådisar, var de perfekta tänderna. Ända sedan jag såg honom i Go har jag älskat den där tandraden (och jag vet att du håller med mig här, C). Men vad gör killen? Jo, han går och förstör det bästa han hade. Nu när jag hittar honom i säsong två av Damages så är det med ett sådant där generiskt, perfekt korrigerat, jävla plastleende som verkar ha blivit obligatoriskt om man vill synas på teve. Det spelar ingen roll om man spelar en livstidsfånge eller företagsledare. Varenda liten birollsinnehavare verkar ha tandfasader nuförtiden. Jag blir så ledsen. Jag kan ta botoxen och restylanen och fejkbrösten, allt sådant går ju att ångra. Men man kan faktiskt inte få tillbaka sina nedslipade hörntänder.

De lär ju ha hört konstigare ursäkter

Jag blev precis uppringd av Radiotjänst. De sökte "min sambo". Undrar hur trovärdigt det lät när jag först nekade till att ha någon som helst kännedom om vem den här "sambon" är, för att sedan tillägga att jag bor i ett hus som helt saknar tevemottagning.

Say my name

Jag var på bemanningsföretaget idag igen. Nu var det dags att öva på "arbetsgivarkontakter". Vi skulle alltså ringa runt och tala med arbetsgivare, så att de förhoppningsvis skulle vilja anställa oss, eller åtminstone komma ihåg oss till nästa gång de tänker nyanställa. Jag satt och var lite avundsjuk på killen som hette precis som en mycket känd svensk hockeymålvakt. Klart att han blir ihågkommen. Jag är ju bara tjejen med det konstiga efternamnet som talar förvånansvärt bra svenska.

Du är säkert jättetrevlig, men...

Årets konstigaste hände idag. Jag skulle hämta posten. Det fanns inga brev till mig, däremot hittade jag ett brev från adressändringen. Det var adresserat till en för mig helt okänd person, men det var inte brevbäraren som hade slarvat den här gången. För även om det översta namnet var nytt så stod faktiskt mitt namn på raden under med ett c/o framför, och alldeles rätt adress och postnummer var det också. Så jag, som ju i teorin är en sorts inneboende, har alltså fått mig en inneboende. Är det inte brukligt att be om lov innan man flyttar in hos någon?

Varför telefonintervjuare är ett ännu lite värre jobb under OS

Först lite bitter för att jag missade damernas 10 km. Sedan avspisad av var och varannan intervjuperson på grund av nyss nämnda lopp. Och sedan så till mig, när jag får veta av en intervjuperson att Charlotte Kalla har vunnit, att jag helt kommer av mig och tappar all sorts professionalitet.

Det här med att överskatta sin egen betydelse

Under straffläggningen i hockeyfinalen i OS 1994 spenderade jag det mesta av tiden på toaletten. Detta för att jag fick för mig att det gick som bäst för Sverige de stunder då jag inte kollade på matchen. Det här mycket irrationella beteendet har återkommit många gånger sedan dess. Så igår fick jag för mig att det kanske var mitt fel att Sverige inte hade fått någon medalj i Vancouver ännu. Jag gjorde alltså det enda rätta. Jag gick och lade mig före puckelpistfinalen. Jag gjorde det för Sverige, och kanske lite för min sömnhälsa. Men inte hjälpte det. Tydligen finns det fler faktorer som spelar in när det perfekta OS-åket ska till, inte bara huruvida jag följer sändningarna eller inte.

Mitt guld går till Frankrike

OS-kväll hos F igår. Hon har utvecklat en alldeles egen gren, som precis som resten av spelen grundar sig i en nationalistisk tanke. Dock ger hennes tävling något mer obehagliga associationer. F började nämligen på invigningen med att bedöma deltagartrupperna utifrån deras yttre förutsättningar. Helt enkelt OS i snygghet. Tydligen ligger Makedonien bra till i den här grenen, vilket kanske är en klen tröst när de inte har tagit en enda OS-medalj sedan brottningsbronset i Sydney 2000.

Dålig lön, ömmande axlar och död

Det här känns ju mindre bra. Efter första veckan på mitt nya jobb känner jag mig definitivt i riskzonen.

På tal om tonårssvårmodet

Jag har ingenting emot serier i pappersformat, tvärtom har jag gillat dem ända sedan Bamse. Men jag har svårt för tecknat i rörlig form. Det slutar nästan alltid med att jag somnar eller byter kanal. Daria var ett av få undantag. Åh, vad jag älskade den serien!
Måste nog införskaffa boxen. Jag tror och hoppas att Daria har åldrats bättre än en del annat jag älskade i min ungdom.

Det var ju en idiotsäker plan

Tanken var att jag skulle ha hittat en boy-toy med teve innan vinter-OS började. Någon som jag kunde flytta in hos och under två veckor helt ogenerat ägna mig åt mitt, enligt många, obegripliga och oproportionerligt stora olympiaintresse. Nu är det två dagar kvar. Jag behöver en ny plan.

Att sparka nedåt

Har spenderat förmiddagen på bemanningsföretaget. CV-seminarium. Det var med ytterst tunga steg jag gick dit för att få mig ännu en dos förnedring. Men det var inte alls så illa som jag hade befarat. Jämfört med vissa personer så ser min situation ändå ganska ljus ut. Och jämfört med vissa andra är jag en mycket sympatisk person. Det kanske inte är världens sundaste sätt att känna sig bättre till mods, antagligen borde jag hitta styrkan i mig själv och jada jada, men det här verkar fungera för mig.
Sedan fick jag också veta att det jag befarade faktiskt har hänt. Min coach har dumpat mig och "gått vidare till andra konsultuppdrag". Jag väljer att tro att det var mig han ville undvika, att han tog vadhelst som erbjöds bara han fick slippa coacha mig.

Terapeuten hade fel igen

Jag är tydligen tjejen utan filter. E uppmanar folk att lägga upp opublicerade inlägg på sina bloggar och R kontrar med att hon har 187 stycken! Jag har noll. Det finns inga utkast, all skit åker upp. Fan vad otippat. Här har jag gått och inbillat mig att jag är för självkritisk för mitt eget bästa, när det är precis tvärtom. Jag var däremot tvungen att radera två inlägg med bara ett par veckors mellanrum i höstas, på grund av att personerna som omskrevs tyckte att jag hängde ut dem onödigt mycket. Så lite fler utkast kanske kan vara en bra idé ändå.

Facit filmfestivalen

Filmfestivalen är slut för min del. Nu blir det tillbaka till verkligheten igen, och jag som verkligen inte gillar min verklighet just nu. Jag är i alla fall väldigt nöjd med min festivalupplevelse i år.

Antal filmer: 17 långa och en handfull korta.
Snyggast: trailer park-estetiken i The scouting book for boys, de finfina animationerna i Tussilago, och så klart Natalie Portman i Brothers.
Långsammast: nästintill smärtsamt långsamma var både The extraordinary ordinary life of José González och Samson and Delilah (varning för crappy trailer dock). Det slösades verkligen inte med dialog i någon av filmerna, särskilt inte i den senare. Men det blev trots det aldrig tråkigt. Båda två får absolut räknas till mina favoriter i år.
Mesta gråtfest: jag har ju ganska lätt till tårarna nuförtiden, stenhjärtat är inte vad det brukade vara. Otippat nog grät jag mest på Creation, filmen om Charles Darwin, som i övrigt var ganska så medioker.
Lite av en snoozefest: jag såg inte en enda riktigt dålig film. Men varken Creation eller The day after var väl särskilt mycket att hänga i granen. Nickade till ett par gånger gjorde jag i och för sig under Videocracy, men det berodde nog mer på dålig nattsömn än något annat.
Tragik i kubik: tanken var ju att jag skulle satsa på feelgood i år. Men det är svårt att undvika tragiken på filmfestival. Död och olycka i åtminstone varannan film. Men allra jävligast var det nog ändå för stackars Delilah.
En dos religiöst dårskap: skrämmande, men ack så underhållande att se de mormonska censurivrarna i Cleanflix. I Taqwacore: the birth of punk islam gavs en lite mer uppfriskande bild av religiösa människor, även om det verkade som att intresset för cannabis i några fall var större än intresset för Gud.
Bäst: svårt. Ingen av filmerna i år får allra högsta betyg, men många var väldigt väldigt bra. Jag vet inte om det är programmakarnas förtjänst eller om det är jag som är sjukt bra på att hitta godbitarna i katalogen. Förutom de jag har nämnt ovan så var Brotherhood och Guilia doesn't date at night också riktigt bra.
Men kanske ändå att The good heart var bäst (trailern i förra inlägget). Rolig, udda och med helt fantastiska karaktärer. Det enda som var lite tråkigt var väl att den enda kvinnliga karaktären fick så lite utrymme. Enligt regissören hade hon varit tvungen att prioriteras bort i klipprummet. Men förutom det, en fantastisk liten film!

Dagens filmtips

Min filmfestival började igår. Än så länge har jag avverkat två korta och fem längre filmer. Bäst hittills har den här varit:

En dag av socker och finkultur

Bagel och kaffe hemma.
Semla och kaffe i Majorna.
En titt på L:s nya hem.
Museibesök.
L bjuder på buffélunch.
Lite rea-shopping.
En liten påse kolor till eftermiddagsfika.
K bjuder på teater.
Kanelbulle och kaffe i pausen.

En finfin dag, då inte ens snöstorm och blöta fötter kunde rå på det goda humöret.

Nästa steg är att faktiskt delta

Jag har skaffat mig ett litet jobb, med betoning på litet. Lite timmar, lite lön och lite entusiasm. Men det kanske är en bra grej trots allt. Det finns annat att sakna i arbetslösheten än just intressanta arbetsuppgifter. Arbetskamrater till exempel. Som arbetslös har man ingen direkt anledning att umgås med människor som man inte har så mycket gemensamt med. På de arbetsplatser jag har varit på har det motsatta snarare gällt, att minsta gemensamma nämnare har räckt för att göra sig en ny arbetsbästis. Och det här är ju på riktigt en bra grej. Nya perspektiv och så. Idag till exempel diskuterades Snabba Cash på lunchen. I ett samtal helt befriat från sarkasm och ironi pratades det om dialogen och storyn, och huruvida filmen var sevärd eller inte.
Jag deltog inte i samtalet. Men jag lyssnade intresserat.

Vilodagen

Bangade quizet idag. Ägnar mig istället åt en ny favoritblogg, äter halväcklig kinamat och sträcktittar på första säsongen av Damages. Vad som slår mig sisådär fem avsnitt in i serien, förutom att det måste finnas ett diskretare sätt att produktplacera på, är att min terapeut hade fel. Jag lider verkligen inte av något duktig-flicka-komplex. Snarare är jag nog en ganska lat och oambitiös person. Jag skulle aldrig, oavsett vilket jobb det gäller, tycka att det var värt att jobba merparten av dygnets timmar. Jag vill ha lediga kvällar och helger. Jag vill ha semester. Jag vill kunna "slösa bort" hela dagar på att ligga i min soffa och kolla på serier.
Det är en svår insikt, att inse att jag aldrig kommer att bli någon Patty Hewes.

På med dumstruten bara

Kan det här verkligen stämma? Jag känner mig så jävla lurad.

Vita januari, dag 23

På finaste middagsbjudningen behövdes det ingen alkohol. Men när det drogs vidare hade jag nog behövt ett par, fem, öl för att riktigt uppskatta tillvaron. Kyla, trängsel och personer som ignorerade mig, eller helt enkelt hade glömt bort min existens var vad kvällen bjöd på.
Jag avslutade med att önska ett gäng ungcenterpartister lycka till i valet, vilket väl får sägas vara det ultimata beviset på att nykterheten varken gör mig mer snabbtänkt eller smart.

Bromance

Vem hade trott att jag skulle bli så emotionell av att kolla på ett gammalt avdankad britpopband, som jag inte brydde mig sådär värst mycket om ens på 90-talet? Det var inte åsynen av en fyrtioårig, något rundlagd, Damon som fick tårarna att rulla. Det var bara så fint att de hittade tillbaka till varandra igen. Och nej C, jag vill inte tro att det var bankkontona som hade börjat sina. Jag vill tro att de på riktigt saknade varandras sällskap.

Lätt värt

Är det möjligt att gå upp så pass mycket i vikt på ett dygn så att det syns i spegeln? Jag tror jag har lyckats. Så om någon vill ha hjälp i viktuppgången, följ bara dessa enkla kostråd:

Torsdag
Eftermiddagsfika: en semla.
Middag: två bagels.
Kvällsmål: en och en halv bagel.

Fredag
Ät bagels till frukost, lunch och middag.
Släng in ett par apelsiner och lite linssoppa för att undvika skörbjugg.

Jag och Fredde

Nu när Fredrik Reinfeldt har börjat referera till oppositionen som ett "vänsterexperiment" så har jag insett precis hur nedlåtande det var av mig att kalla min och R:s relation för ett "förhållandeexperiment". Men till skillnad från Fredrik så väntade jag i alla fall tills relationen hade krackelerat innan jag sa det högt.

Dumpad

Jobbcoachen verkar ha gjort slut med mig. Unilateralt. Han har helt enkelt slutat höra av sig. Inget telefonsamtal, inget mejl, inte ens ett sms har jag fått. Jag förstår honom. Det märktes att han inte var helt nöjd med att få mig som sin klient (?). Det här är inte jag som neggar, han sa uttryckligen att han inte visste hur vi skulle gå vidare efter vårt första samtal. Jag kan förstå att jag inte är den lättaste att coacha, i och med att jag inte vet vad jag vill och så, men jag har ändå inbillat mig att det finns värre fall. Tydligen inte. Tydligen är det lättare att coacha människor som har jobbat inom fordonsindustrin hela sina liv än det är att försöka hjälpa mig in i arbetslivet.
Jag antar att jag skulle kunna höra av mig och be om en förklaring, men jag har faktiskt lite stolthet kvar. Jag krälar inte för någon. Särskilt inte efter en ynka dejt.

Jag rear ut min själ! Allt ska bort!

Jag vill följa coachens råd. Jag tänker att han vet vad han pratar om. Så fast jag hatarhatarhatar att ringa arbetsgivare och sälja in mig själv så gör jag det ändå. Eller jag försöker sälja in mig. Tror inte att det går lysande. Ringde precis en chefsperson för att visa hur pass engagerad och intresserad jag var av ett jobb i min gamla hemstad. Hon var trevlig och svarade snällt på mina funderingar. Och när jag avslutade med att understryka att jag var VÄLDIGT INTRESSERAD AV TJÄNSTEN så tänkte jag ändå att hon skulle fråga vad det var jag sa att jag hette nu igen. Men nej. Och det har hittills aldrig under mitt 29-åriga liv hänt att någon har uppfattat vad jag heter, utan att jag upprepar det ett par gånger och gärna bokstaverar mitt fyra bokstäver långa efternamn. Så det tror jag tyvärr inte är ett alternativ att hoppas på.

Avhållsamhet är ju också ett alternativ förstås

Jag vet att jag för bara några månader sedan yttrade meningen "jag är nog less på Texas", syftandes på Tim Riggins och gänget i Friday Night Lights. Jag tar tillbaka det. Jag hade fel. Halvvägs in i säsong fyra nu och det är fanimej bättre än någonsin. Bara en liten grej. Snälla rara manusförfattare, låt den stackars gravida sextonåringen göra en abort! Jag orkar inte se en till amerikansk tonårsserie som moraliserar över tonåringar som väljer att inte bli föräldrar.
Jag läste en utmärkt analys över oönskade graviditeter på amerikansk teve för några år sedan. Oftast löser man ju dilemmat med ett lägligt missfall efter att de blivande föräldrarna har våndats i några avsnitt. Ovanligare är att de faktiskt föder barnet, även om det också händer ibland. Men skribenten tog även upp ett par serier där den gravida faktiskt valde att ta bort fostret. Och i dessa fall straffades tjejen alltid med döden. Barnamörderskan skrevs helt enkelt ut ur serien strax efter aborten, genom en läglig olycka eller sjukdom. Fint hur man lyckades få med sig båda lägren där. Först jublar Pro-choicearna och sedan får Pro-lifearna rätt ändå i slutändan. Eller kanske fungerar det precis tvärtom.
Hur som helst vore jag hemskt tacksam om jag slapp se en till high school-tjej gråtandes lämna abortkliniken för att hon insåg att livet hon bar på var heligt.

Stjärnor och svarta hål

Gjorde DN:s nutidstest och fick fem rätt av sju den här veckan. Det får väl anses vara godkänt och det grämer mig inte det minsta att jag inte visste vad Arsenals tränare heter. Det som däremot, än en gång, blev tydligt är min nästintill totala kunskapslucka när det kommer till Balkankrigen (uppenbarligen vet jag inte ens vad de heter, jag syftar alltså på 1990-talskrigen och inte de på 1910-talet).
Hur är det möjligt att jag vet så lite? Jag vet inte vilka som bråkade med vilka, om vad eller ens hur det gick. Pinsamt är vad det är. Men konstigt är det inte. Visserligen har jag tjugo poäng i Freds- och konfliktstudier, men jag har alltid varit dålig på krig. Krig och kungar är typiska svarta hål i min allmänbildning. Man vill helt enkelt inte ha mig i sitt TP-lag om det kommer en fråga om Första världskriget eller om en Karl med efterföljande regentnummer.
Däremot vill man alltid ha mig i sitt lag när det kommer till frågor om kändisbarn. Jag överraskade till och med mig själv med att kunna namnet på Lisa Ekdahls förstfödde i julaftonens släktmatch.

Dagens soundtrack

Vita januari, dag 10

Äppelmust istället för öl. Simtur istället för bakisslöhet. The Wire istället för The Eye. Målarhäng istället för Andra Långgatanhäng. Än så länge känns det helt okej med min nyktra månad. Dock verkar jag inte jobba så hårt på min sociala fobi, vilket också var ett nyårslöfte, det får bli februari det.

Bull-imi

F kom över med lite fika. Eller, F kommer aldrig över med lite fika. Medan vi kalasade på blåbärscheesecake, kladdkaka med grädde och äppelmuffins diskuterade vi våra vänners eventuella ätstörningar.

Automatkaffet var i alla fall helt okej

Första mötet med jobbcoachen idag. Varför mår jag alltid lite sämre när jag har varit hos människor som ska hjälpa mig i min arbetslöshet? Jag gav nog sämsta möjliga första intryck. Planen var att jag skulle presentera mig som värsta kapet, eftersom coachen även är rekryterare på ett bemanningsföretag. Men det sprack ganska omgående. Jag lyckades istället framställa mig själv som en människa helt utan mål och mening, vilket inte är helt långt från sanningen, men jag hade kanske kunnat paketera det lite snyggare. Jag kunde inte heller på något som helst sätt motivera varför den fiktiva arbetsgivaren skulle anställa mig under vårt lilla telefonrollspel. Och som grädde på moset lyckades jag dissa alla jobbcoachens tidigare yrkesval. Det ena benämnde jag som "absolut längst ned på min lista av möjliga arbeten". Bra där.

Det här med att göra saker i rätt ordning

Nu har jag planerat min utflyttningsfest (bombastisk), var min nya lägenhet ska ligga (på Haga) och min inflyttningsfest (en något mindre affär än utflyttningsditot).
Nu är det nog dags att söka själva jobbet.

2010

Än så länge är jag inget fan.