Nu när jag har fått (låna) en kamera så måste jag ju börja med sådant här antar jag. Men det är fasen inte lätt det här med att fota sig själv, så det här blir nog den första och enda dagens outfit. Jo, så här var det. Jag skulle få ett par stövlar av min arbetskollega. Stövlarna var för små. Men hon hade även med sig en orangerutig Ralph Lauren-skjorta till mig, som jag inte kunde bestämma mig för om den var söt eller hiskelig. Provade den och visste fortfarande inte. Men jag tänkte att den nog kunde vara fin till shorts, att jag kanske skulle se lite 60-tal ut. Det funkade väl sådär i ärlighetens namn. Men det fick mig att längta både till sommaren och säsongspremiären av Mad Men.
Radiopsykologen fick mig att inse att jag har ett prokrastineringsbeteende. Inte för att det var något nytt. Men det är alltid kul att få ett finare namn på sina syndrom. Tydligen kan KBT vara lösningen.Få saker kan reta upp mig så mycket som Ring P1. Jag har svårt för Täppas, men framför allt klarar jag inte av alla gnälliga, mer eller mindre korkade människor som ringer in. Det är en jättefin idé med demokratisk radio, men kan de inte hålla sig till närradion?Kan man flörta i matbutiken?
Äntligen kom lönen. Eftersom den inföll på min lediga dag var det ju bara att ge sig ut och börja spendera. Jag har letat efter vinterskor hela vintern nu och hittade inga idag heller. Istället blev det ännu ett par mindre praktiska tygskor. Inte bra i göteborgsvädret och inte bra för mina fötter. Jag har ju fötter som en pensionär och behöver egentligen stöd för både det ena och det andra, men fotriktiga skor är ju så dyra och sällan särskilt vackra. Så istället för bra skor lade jag 79 kronor på ett par nya inlägg, som förhoppningsvis ska få mina stackars fötter att må lite bättre. Mina bröst har jag inga större problem med, men ändå lade jag dubbelt så mycket pengar BH:n som skorna. Jag borde nog ta och fundera på det här med prioriteringar.
Mitt bidrag till Värdelös (jävla) furufests fjärdeplats ikväll var att jag, efter ett frenetiskt grävande längst bak i skämsmusiksbiblioteket, återfann namnet på den ytterst menlösa tjejtrion Atomic Kitten. Självklart. Varför kan jag aldrig få vara den som tar de creddiga banden, eller ens gubbrocken? Jag missar att känna igen skivor som finns i min egen skivsamling, men varenda bedrövlig Rix FM-artist jag någonsin har hört sitter för alltid inpräntat någonstans i hjärnbarken. Orättvist.
Värdelös jävla furufest (vår eminenta söndagsquizkvartett) har fått konkurrens. Det har tydligen väckt R:s vinnarinstinkt, vilket får mig att undra var vinnarinstinkten har varit alla andra söndagar. Om det inte är tävlingen, vad är då poängen med att hänga på Kelly's fem timmar varje söndag? Pizzan? Mellanölen? Nej förihelvete, klart vi är där för att vinna!Även jag känner dock pressen från våra nya motståndare. Därför har jag bestämt mig för att börja lyssna på musik. För i sanningens namn så lyssnar jag mest på pratradio och teveprogram nuförtiden, inte så mycket på folk som sjunger och spelar. Och när jag väl lyssnar på musik är det på samma saker som förra veckan, och veckan innan den, och veckan innan den. Så, jag skaffade mig ett konto på det däringa Last FM och tänkte att jag skulle försöka täppa till lite kunskapsluckor. Men jag förstår inte. Jag kom på att jag ville lyssna på Jenny Lewis och valde således "Jenny Lewis radio". Men inte då, jag råkade trycka bort den första Lewislåten och nu måste jag tydligen lyssna mig igenom ALLA andra folkinspirerade pojkar och flickor med förkärlek för akustiska instrument, och det verkar finnas en uppsjö, innan jag får lyssna på henne igen. Om jag ens får det då. Fast det är väl det som är poängen antar jag. Om jag ska upptäcka ny musik måste jag utsätta mig för ny musik. Problemet är ju bara att det mesta låter ungefär likadant och det finns inte en chans i världen att min Alzheimerhjärna kommer att komma ihåg något av det här till på söndag.
Jag är sjuk. Varför är det ingen som tar hand om mig? Det är för jävla vuxet att gå till jobbet trots att man har haft feber hela natten och är för sjuk för både kaffe och snus. Men livet som timanställd halvtidare tillåter inga sjukdagar, så det är bara att droga sig och bita ihop.
Ok, i ärlighetens namn är jag nog inte dödssjuk, längre. Idag har jag druckit en kopp kaffe och snusat tre snus, sådant håller jag inte på med när jag är sjuk på riktigt. Men det är fortfarande synd om mig. Och det verkar inte riktigt som om någon bryr sig. Jag behöver någon som byter mina svettiga lakan, kokar mitt honungste och håller min kalla hand. Jag behöver min mamma.
Jag har alltid tyckt att Anne Hathaway är sockersöt på det där irriterande sättet som bara Disneyskådisar kan vara. Men tydligen kan hon spela tredimensionella karaktärer också, inte bara prinsessor. Hon förtjänar verkligen den där Oscarnomineringen för sin trasiga, just-out-of-rehab-karaktär som kommer hem och ska fejsa familjen på sin systers bröllop. Sjukt bra. Filmen var helt ok den med.
Ingen vinst den här gången heller för lag "Värdelös jävla furufest" i Kellysquizet. Men 30 av 37 poäng är inget att skämmas för. Nu vet jag i alla fall att det är Men at work som har gjort Down under-låten, att Jerry Lee Lewis lever och att Berlins filmfestival delar ut Guldbjörnar och inget annat.
Jag kunde ganska mycket om Dubai visade det sig. Sju rätt av tio möjliga.
Gräver i lådor efter det där presentkortet jag fick i julklapp. Hittar inte kortet, men i lådan under sängen hittar jag istället fyra sorters kondomer. Fyra! Jag har ett gäng med reklam från ett telefonbolag, några extra tunna (de har jag definitivt inte köpt), en "tinglande" och ett paket modell större. Ett mindre smörgåsbord av preventivmedel. Vilket hån. Det finns inte en chans att jag hinner använda alla dem innan bäst före-datumen har gått ut. Det skulle inte förvåna mig om jag är redo för kids nästa gång jag får ligga. Några förslag på ett alternativt användningsområde? Det enda jag kan komma på är en sådan där slangbella som de gör i Kådisbellan.
Jag vet att det ska quizzas ikväll, men jag litar inte på att jag kommer ihåg svaren i efterhand när öl finns med i bilden. Så därför sejfade jag med ett lunchquiz. Ämnet för dagen blev droger. Ett ämne som jag uppenbarligen behärskade mycket bättre än de två föregående. Tolv rätt av sexton möjliga. Kunskapsluckor: Kat och morfinrus.
Idag fick min kollega en fruktkorg av en kund. En sådan där stor, lyxig korg med några vanliga och några mindre vanliga frukter, och till och med en kokosnöt. Sådant där händer ju aldrig tänkte jag. Men det visade sig snarare att sådant där aldrig händer mig. För kollegan har minsann även fått en flaska vin, en lyxdag på Valhallabadet och ett kärleksbrev av tacksamma/betuttade kunder. Jag tänker att det här är ett tecken på något. Antingen är hon för trevlig eller, vilket kanske är en mer trolig förklaring, borde jag jobba lite på den sociala biten. Min inställning när det kommer till kundkontakt är att jag försöker att inte vara otrevlig. Jag svarar på tilltal och hjälper till där hjälp verkar behövas. Men jag chit-chattar ogärna och jag ler inte mer än nödvändigt. Så frågan är: hur långt är jag beredd att gå för en fruktkorg?
Pinsamt. Uppenbarligen kunde jag nästan ingenting om FBI. Jag svarade rätt på två frågor av tio. Men nu vet jag i alla fall att FBI inte ligger under Department of Homeland Security och att jag, förutom det amerikanska medborgarskapet, uppfyller kriterierna för att söka till FBI-utbildningen.
Eftersom jag beklagar mig för alla jag känner om att min hjärna inte fungerar som den ska, att jag glömmer saker och har blivit segtänkt, känner jag mig tvungen att ta till drastiska åtgärder. Jag har bestämt mig för att jag ska lära mig något nytt varje dag ett tag framöver. Jag vet att alla säger att man lär sig nya saker hela tiden. Men det är ju inte riktigt sant. Ok att man tar in ny information varje dag, men det mesta är gammal skåpmat i ny förpackning. Jag vill lära mig mer om saker jag inte har någon aning om. Och eftersom jag är inne på quiz för tillfället så kanske det är rätt väg att gå.Dagens lektion fick bli ett kaffequiz. Det visade sig att jag visste ganska lite om kaffe, jag svarade rätt på fem frågor av tio. Nu vet jag lite mer. Jag har till exempel lärt mig att Starbucks omsättning är ungefär en tredjedel av Coca Colas och att en normalstor kopp kaffe innehåller mer koffein än en enkel espresso.
Något är fel. Inatt sov jag drygt åtta timmar och jag har även tagit två tupplurer idag, en före lunch och en efter middagen. Och jag känner mig ändå inte utvilad. Det känns inte riktigt normalt. Och eftersom mina vakna timmar mestadels har ägnats åt att kolla på House så är jag mycket orolig för vad som kan ha drabbat mig. Det lär ju inte vara något så banalt som järnbrist eller vinterdepp. Nej, antagligen har jag drabbats av ett sådant där ett-på-miljonen-virus som håller på att slå ut alla mina kroppsliga funktioner. Fan också.
Fantastiskt hur mycket bättre jag mår i själen när jag har städat. Det är ett av mina favorittillstånd, att titta ut över ett nystädat hem och veta att det är minst en vecka innan jag behöver göra om det igen. Själen mår även bra av att göra listor och stryka punkterna på dem. Idag har jag redan strukit tre saker från listan. Nu ska jag bara se till att laga mig en ordentlig måltid, som inte messar upp den nystädade spisen (alltså inget tomatbaserat och inget stekt, vilket utesluter i princip allt jag brukar laga) och sedan lite tantgympa på det. Sedan är listan avverkad och själen kan få gå på bio.
Igår var jag på vippen att säga upp mig, igen. Det handlar inte om några extrema missförhållanden, men många små och några lite större saker som gör att jag nästintill dagligen fantiserar om att säga upp mig. Det är på riktigt min vanligast förekommande dagdröm just nu, slår en naken Gael med hästlängder. Men jag vet ju att jag är alldeles förnuftig för att säga upp mig innan jag har kirrat ett nytt jobb. Så min näst vanligaste dagdröm just nu är att jag får ett samtal från en viss personalchef.
Nej, jag kan inte gå och lägga mig innan jag har fått en till terapihalvtimme. Jag borde antagligen uppsöka en riktig psykolog, men det har jag absolut inte råd med. Istället väntar jag med spänning på att en av karaktärerna ska avslöjas ha samma problem och störningar som jag har, så att jag kan få ut något mer än underhållning av den här teveterapin. Det är bara en tidsfråga, så jädra unik tror jag inte att jag är.
Jag behöver en personlig coach eller en sträng förälder. Jag slösar bort halva mina arbetslösa dagar på att planera, eller snarare skjuta upp när jag ska göra sakerna på att-göra-listan. Idag ska jag till exempel:Mejla Margareta,Måla,Träna,Vika tvätt ochDiskaAv dessa punkter är det egentligen bara den översta som är riktigt viktig, det är den enda punkten som faktiskt kan ta mig ur min arbetslöshet. Men ändå börjar jag med punkt fyra, för att sedan fundera på om jag ska ta tag i punkt två. Varför?
Nu när jag har fått (låna) en kamera så måste jag ju börja med sådant här antar jag. Men det är fasen inte lätt det här med att fota sig själv, så det här blir nog den första och enda dagens outfit. 
