Mina drömmars kvinna

Inatt drömde jag att Filippa Reinfeldt besökte färgbutiken tillsammans med sin Fredrik. Fredrik pryade vid brytmaskinen medan jag pratade en stund med Filippa. Vi diskuterade klimatpolitik och hur kort Irans president egentligen är.

Älska välfärd!

Femtio kronor! Femtio futtiga kronor är allt jag betalade för att få ta upp en timme av kuratorns tid. En timme och två genomblöta näsdukar senare kände jag mig så jävla tacksam. Hon lyssnade och var förstående och pratade bara lite med mig som om jag var ett barn (gör alla terapeuter det?). Och, hon ville skicka mig på någon sorts "sjukgymnastik för det inre" där jag ska liksom lära mig att bli ett med min kropp. Fatta fint!

Follow me into the dark

Jag drömde att jag hade en galen stalker efter mig. Sjukt läskig och spännande dröm. Stalkerduden hade kartlagt hela mitt liv och antecknat det på små ledtrådslappar som han satte upp på en buss som jag åkte med. Jag borde eventuellt skriva filmmanus eller skaffa mig ett mer spännande liv, så att jag inte behöver ha nattliga fantasier om att någon bryr sig tillräckligt om mig för att hacka min e-post.

Barmark

Förra veckan var schlager. För med schlager följer en liten injektion av syntetisk glädje. Kortvarig glädje kanske, men det går inte att bryta ihop till Måns Zelmerlöv. Går inte. Den här veckan ser ut att bli gubbig. Och jag vet ju sedan länge att det går alldeles utmärkt att bryta ihop till gubbar. Men ändå pekar humörkurvan svagt uppåt. Jag tror att våren är på väg.

Men biceps är nog lösningen

Förutom armstyrkan har veckan varit ganska mycket skit. Inget specifikt jävligt. Ingen granne har hittats död eller så. Vanlig hederlig livsångest och apati bara. Vecka fyra blir nog bättre.

Hundra armhävningar - vecka 1

Jag är starkare än jag trodde! I fredags klarade jag tretton utan vila. Sammanlagt blev det 102 armhävningar under vecka ett. Alltså lika många som jag förhoppningsvis ska klara på raken om fem veckor. Kommer aldrig att gå.

Det finns ju för tusan 29 bokstäver att välja på

Har insett ett bloggmässigt dilemma. Att bara skriva ut vänners initialer fungerar ju jättedåligt när alla envisas med att ha samma inledande bokstav i sina namn. Kanske måste jag börja använda djuralias som R (alltså Ponny-R, inte kristall-R och inte Karlstad-R).

Hundra armhävningar - testet

Jag har alltså gett mig fan på att få starka armar. M tipsade om hundred push-ups, ett träningsprogram där slutmålet är att klara hundra armhävningar utan vila. Idag gjorde jag det inledande testet. Det som skulle avgöra hur mitt träningsschema ska se ut de närmaste sex veckorna. Sjukt imponerad över att jag klarade hela åtta riktiga armhävningar! Det är visserligen patetiskt få och nittiotvå mindre än slutmålet, men jag trodde att jag skulle falla ihop efter typ tre, så jag är nöjd. Jag hamnar därmed på nivå två. Imorgon drar det igång på riktigt.

En fredag

Muskler: Jag bestämde mig för att testa det här. Känner på mig att jag kommer att ångra det redan efter det inledande testet.
Missförstånd: I sisådär två år har jag undrat över den där mindre utskällningen jag fick av en tjej en gång angående en misstänkt mackstöld. Så himla märkligt. När och varför skulle jag ha stulit hennes macka? Hur kunde hon vara så säker på att det var just jag som var den skyldiga? Vad var det för fantastiskt pålägg på härligheten? Jag har haft så många obesvarade frågor. Igår tyckte jag därför att det var dags att reda ut och sluta fred. Och jo, hon mindes diskussionen. Men medan jag hade funderat över hur någon kunde vara så angelägen om att klara upp ett smörgåsbrott hade hon funderat över varför i hela världen jag hade snott just hennes JACKA (vilket jag ju så klart också var oskyldig till).
Märklighet: Någon verkar utge sig för att vara jag per sms. Alltså, inte som i att jag har skickat pinsamma fylle-sms och nu försöker skylla det på en mystisk identitetstjuv. Nej, mer som att någon faktiskt har tyckt att det vore skoj att skicka ett kort, kryptiskt och lite argt meddelande till någon som jag inte känner tillräckligt väl för att ha telefonnumret till, och sedan hävda att det var från mig.

Kure me!

Kuratorn ställde in. Ironiskt får man väl säga, med tanke på att en grej som vi säkert skulle ha kommit in på under vårt samtal var det här med mina abandonment issues.

Jag tänkte lite på kuratorn idag, innan jag kom hem till brevet där det stod att hon inte hade tid för mig. Jag undrade vad det var som gjorde att jag fick tid hos kuratorn istället för hos psykologen på vårdcentralen. Är inte kurator bara ett annat namn för en psykolog utan psykologexamen? Eller typ som ett mellanting mellan en socialsekreterare och en terapeut? Den som tar hand om patienterna som kan hålla sig från att karva sig själva i handlederna helt enkelt? Det får väl i så fall anses som ett gott tecken. Det tillsammans med det faktum att jag fick vänta nästan fem månader på att få en tid hos denna kurator, som sedan tyckte att det var helt okej att sedan ställa in vårt möte, borde ju betyda att jag anses som relativt frisk. Kanske är det här planen. Hon vill att jag ska dra precis de här slutsatserna, för att sedan komma fram till att jag nog inte behöver landstingets hjälp och därför inte försöker boka om tiden.

Den planen fetmisslyckades i så fall! 2011 är året då jag ska få valuta för mina skattepengar. Jag ska fanimej utredas från topp till tå. Tårna är kollade, bara resten kvar nu.

På tal om saker som skrämmer

Min granne på andra sidan väggen har legat död i sitt kök i ett halvår eller mer. Och jag har inte märkt något. Jag kan inte sluta tänka på flugorna.

Praktiserande entusiast

Få saker skrämmer mig så mycket som överentusiastiska människor. Tror kanske att det är mitt största problem med den nya praktikanten på jobbet. Hon kan få fortsätta att prata om sitt tråkiga sambopluskattliv, lägga sig i alla konversationer jag har med kunder, och tycka att vegetarisk julskinka och två pappor är jordens konstigaste. Bara hon slutar vara så inihelvete entusiastisk över alltifrån julgranskulor till fondväggsval. Jag orkar inte låtsas att oviktiga saker är viktiga. Jag har viktigare saker för mig!

Röd dag

Idag hade vi EN betalande kund i färgaffären. Två liter vävlim såldes. 118 kronor i kassan. Dagen ägnades istället åt ett långt terapisamtal med chefen. Frågan är om det är så karriärtaktiskt smart att dela med sig av sina personliga problem och ångestfaktorer för sin chef. Troligen inte. Men fyra timmar är alldeles för lång tid att kallprata.

2011

En vecka in på det nya året och jag överraskar mig själv gång på gång. Hoppade precis av min kurs. Jag är inte en person som hoppar av saker. Jag slutförde tre års studier till gymnasieekonom, trots att jag förstod första veckan att jag aldrig skulle vilja jobba med ekonomi. Jag arbetade två och ett halvt år på ett byggvaruhus som fick mig att vilja grina varje gång jag skulle åka till jobbet, men inte fan hade jag modet att säga upp mig för det. Ett år spenderades med killen jag redan efter första dejten visste att jag aldrig skulle bli kär i. Nej, jag har fan slutfört saker in absurdum. Men nu är det slut med sådant. Jag ska bli en quitter 2011!

Och inte nog med det, jag har inte mindre än TVÅ tider inbokade på min vårdcentral! Jag uppsöker hemskt ogärna sjukvården. Jag må prata väldigt mycket om min förmodade cancer och musarm, men jag vänder mig hellre till naturapoteket än utbildad vårdpersonal om jag vill bota mina åkommor. Efter tio år av fothandikapp har jag dock äntligen bokat tid hos en doktor. Nu ska jag förhoppningsvis få svar på varför jag saknar känsel i två av mina högertår sedan början av december. Ett par timmar efter jag hade gjort det ringde en kurator från samma vårdcentral och undrade hur jag mådde. Fan vad fint! Drygt fyra månader tog det alltså från det att jag sökte psykhjälp tills dess att psykhjälpen ringde mig.

Jag tror att det blir bra det här. Mitt liv har fungerat sisådär när jag har gjort saker såsom jag alltid har gjort dem, så om jag gör allt tvärtemot blir jag alldeles säkert lycklig och framgångsrik.

....

Uppdatering: Efter att ha ägnat de två senaste timmarna åt att räkna allt som jag har låtit bli att slutföra i mitt liv, så är jag inte säker på att min självbild är riktigt akkurat. Jag är nog en quitter sedan gammalt, åtminstone när det gäller vissa saker. Men att hoppa av studier är olikt mig. Det har jag nog inte gjort sedan jag bönade och bad min mamma att jag skulle slippa hemspråket i fyran.