Englasfönster

Jag borde: inhandla middagsmat.
Istället: fryser jag.

Jag börjar förstå poängen med att bo i ett hyfsat nybyggt hus. Vintertid är det helt enkelt inte lika charmigt med rivningsstandard. Jag sitter fullt påklädd, under ett tjockt täcke och med elementet uppskruvat till max, ändå fryser jag.
När jag fryser blir jag mer eller mindre handlingsförlamad. Detta gäller även när jag är hungrig, trött eller alldeles för varm. Min effektivitetskurva peakar alltså någon timme efter frukost, troligtvis på en tisdag, någon gång i maj eller september.
Det är ett tag kvar till dess.

Fruktsallad

Jag borde: kolla in dagens jobbutbud eller fortsätta städa lägenheten.
Istället: funderar jag på vilka frukter jag ska stoppa i fruktsalladen.

Jag är ju, som alltid, sugen på ananas. Och eftersom jag fick otippat mycket i lön så kanske jag kan kosta på mig en sådan. Undrar om jag på något sätt kan göra fruktsalladen så pass matig så att jag slipper laga middag? Det är så mycket roligare att laga fruktsallad.

Superduperläskig

Det är sällan jag blir riktigt upprörd eller arg nuförtiden. Jag saknar det. Ju äldre jag blir desto mer avtrubbad verkar jag bli. Jag har i stort sett samma politiska åsikter och värderingar som för tio år sedan, men engagemanget och ilskan går på sparlåga. Kanske är det ett vuxentecken, att man inte orkar bry sig riktigt lika mycket, att man liksom ger upp på de som tycker "fel". Det är i så fall en väldigt dålig vuxenegenskap.
Så för att få känna den där sköna ilskan för en liten stund brukar jag kolla upp vad den här personen har gjort och sagt på sistone. Det fungerar alltid.

Julkänslor

Kyla

Jag borde: ta av mig pyjamasbyxorna, ta på mig träningskläderna och ta mig till Friskis.
Istället: undrar jag om det vore helt fel att fortsätta ligga under filten och fortsätta varva P1 med mediokra tv-serier.

Jag har mycket svårt för radioföljetonger. Det är lite konstigt egentligen, eftersom jag inte har några som helst problem att uppskatta en god ljudbok. Men en radioföljetong är något annat. Delvis på grund av att det är just en följetong. Precis som med allting annat som kommer i serieform får jag lite panik om jag finner mig själv mitt i en radioföljetong utan att ha följt den från början. För även om jag troligtvis aldrig kommer att läsa boken om Habibi, som mannen på radion just nu läser ur, så vill jag ha möjligheten att göra det, och då utan att på förhand ha hört mitten av berättelsen. Och den är ju alltid i mitten. Det har aldrig någonsin hänt att jag har slagit på radion och hört det första avsnittet i en följetong. De första avsnitten verkar alltid sändas under de dagar jag jobbar eller av någon annan anledning inte lyssnar på radion.

Familjen Fisher

Jag borde: ha tagit en vända på ams.se.
Istället: har jag tittat på ytterligare två avsnitt av Dirty Sexy Money.

Det är bra mycket bättre än titeln antyder. Som ett Dallas utan axelvaddarna, och med lite mer humor. Intrigerande och snuskigt rika storfamiljer blir ofta bra tv.
Men precis som i Six feet under har Peter Krause fått den trååkigaste rollen.
David var alltid den mer intressanta av Fisherbröderna. Medan han gick från att vara grå och stel till sexuellt utsvävande och till slut myspappa, så blev Nate bara mer och mer osympatisk för varje avsnitt.

Men mest saknar jag Claire.

På flykt

Det finns så mycket jag borde göra, men det är så förfärligt tråkigt med måsten. Det är roligare att fly.