En dålig äventyrare

Min "strategi" verkar ju inte fungera så bra. Inte som att jag har en direkt plan, men jag har åtminstone vaga mål och idéer om vad jag vill med mitt liv. Men mest av allt har jag idéer om vad jag inte vill med mitt liv. Det är därför ett avslöjande om smutsig Svenssonfantasi kan kännas så jobbigt att erkänna både inför mig själv och andra. Jag tror inte heller att jag på riktigt vill bo i det där radhuset, med de två barnen och fredagsmyset. Det skulle antagligen göra mig sinnessjuk på riktigt. Men ibland tror jag att jag fokuserar för mycket på vad jag inte vill eller inte borde. Jag pratade med en gammal vän i telefon idag. Hon är i samma hopplösa arbetslösa situation som jag. Men hon är dessutom gravid. Det skulle jag ju aldrig bli i den här situationen. Aldrig. Jämförelsen haltar något, eftersom hon till skillnad från mig vill ha barn och har en pappa till det och så. Men ändå. Jag hatar att jag är så jävla förståndig. Varför tänker jag efter så mycket? Varför tar jag inte bara mina sista slantar och drar till New York eller vadsomjävlahelst?