På fredag är det skolstart

Jag kommer att vara sämst i klassen. Jag är övertygad om det. Nu handlar det bara om att försöka acceptera att mina nya klassisar kommer att stirra och undra vad fan jag gör där. För egentligen, vad har jag på en jädra språkvårdarkurs att göra? Jag saknar de mest grundläggande grammatikkunskaperna, jag har grava kommateringsproblem och jag förlorade precis i Alfapet mot en apotekare. Men mest fasar jag inför presentationen, jag hatar presentationen! Jag är inte där för att skaffa mig nya vänner. Orka höra vilka superlyckade karriärer och spännade fritidsintressen de här människorna, som jag ska träffa sammanlagt fyra gånger, har. Jag tror inte heller att färgförsäljarvikarie smäller så högt i språkvetarkretsar. Måste lära mig att ljuga tills på fredag.

Nya jobbet

Jobbörda: kanske ännu lite mindre att göra än i den andra färgaffären.
Kaffe: helt okej, men i pappersmuggar!
Närmaste grannar: en travhäst och en pizzeria.
Lunchvanor: den ena "äter inte lunch" och den andra går på Atkins (på rikt).
Äckligast: hittade en hel silverfiskfamilj i en av tapetböckerna.

Varför jag borde hitta ett jobb som kan skötas hemifrån

Nytt jobb imorgon. Eller ganska exakt samma jobb, fast i en annan butik. Nervös. Lära känna nya människor är ju lite mitt värsta.

Livet från den ljusa sidan

Jag var på vippen att få ett jobb idag. Det var litet och det var i Alingsås. Men det var ändå ett jobb och det lät inte helt ointressant. Det tog två timmar, sedan förlorade jag jobbet. Jag kunde inte jobba på onsdag och då var jag inte längre intressant. Det sjuka var att jag ändå, på tal om min nya inställning till livet och allt, blev lite nöjd. Nöjd med att jag nästan fick ett jobb. Vet inte om det är fint eller bara hemskt sorgligt.

Men en psykolog verkade han tycka att jag behöver

Oklart om jag har någonting att säga. Men jag är frisk i alla fall. Frisk i huvudet. Jag var hos Farbror Doktorn i fredags, farbror var i det här fallet typ 28 år gammal, och han hävdade att jag inte var sjuklig. Eller inte sjukligt deprimerad eller ångestansatt i alla fall, jag lär ju fortfarande ha både cancer och musarm. Först blev jag lite bummed, hade ju tänkt att en kur lyckopiller skulle sitta rätt gött ändå. Sedan kände jag mig dum. Dum, som i att jag hade slösat landstingets tid och pengar på något som inte ens var sjukt. Men sedan, sedan kom lättnaden. Och nu känner (det har alltså gått tre och en halv dag, så det är måhända lite tidigt att ropa hej) jag mig helt plötsligt inte så psyksjuk längre. Mitt liv suger precis lika mycket som det gjorde i fredags förmiddag, men sedan dess har jag konstigt nog sett allting som är fint i det. Mycket märkligt. Det går nog över snart ska ni se.

Imorgon ska jag börja blogga igen

Allra senast i övermorgon.