30.10.09

Förlåt bloggen

Egentligen har det hänt en massa saker de senaste veckorna, varav flera är värda att bloggas om, men nu är jag i post-festivalkoma och orkar inget annat än Mad men och rödvin.
Återkommer.

21.10.09

Idag svarade jag att jag har ett liv

Det spelar ingen roll om jag jobbar åtta timmar eller, som idag, tolv och en halv timme. Jag är alltid den första som lämnar kontoret. Min chef tittar varje dag på mig med samma oförstående blick och ställer de numera obligatoriska frågorna "ska du gå hem? Varför då?!".

19.10.09

Kanske inte så desperat ändå

Det har pågått ett tag nu. Jag vet att jag tog upp det med terapeuten redan förra året. Vi hann dock aldrig riktigt analysera det innan jag slutade i terapin.
I natt hände det igen. Den här gången var jag hemma hos R, i vad som verkade vara en jakt på lite närhet. Men vad hände? Jo, jag fick sitta och lyssna på när han satt och plinkade hemmagjorda låtar på sin gitarr i vad som kändes som en evighet. Det verkade som att det enda han hade gjort sedan vi gjorde slut var att skriva dålig musik. Det uttråkade mig tydligen så till den milda grad att jag låtsades somna (väldigt subtilt av mig...). R blev lite stött av mitt ointresse för hans musik och började därför demonstrativt bädda åt sig själv på golvet. Och innan jag hade hunnit reparera situationen ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp till ännu en arbetsvecka.

18.10.09

Veckans diss

Försökte få med K ut på galej. Hon valde bort mig och centrum och åkte till Ön och hängde med punks istället. När jag sedan fick följande sms kl. 02:07 så kunde jag inte låta bli att undra hur långt ned på prioriteringslistan jag egentligen befinner mig:

"Hoppas ni har kul! Vad sägs om annandan? Party? Kram k"

17.10.09

Sökes: botox, toy boy och en ny playlist

Tecken på att jag håller på att bli en tråkig vuxen:

- Bekymmersrynkan
- Jag har mer eller mindre slutat att ta in ny musik
- Fyra av de fem senaste hånglen har haft skägg
- Jag snittar ett hångel var tredje månad
- Jag prioriterar sömn framför i princip allt

14.10.09

En riktig arbetsplats

Vi har fått kaffe!

13.10.09

Arbetsdagen i korthet

9.01 Anländer till jobbet.
10.15 Fruktstunden blir inte vad den borde i och med fyndet av en halvmosad banan i väskan.
11.05 Två amerikaner anländer.
11.30 Blir lite skrämd av den oerhört amerikanska amerikanskan.
12.05 Lunch vid skrivbordet.
12.20 Försöker beskriva svensk arbetsmarknadspolitik för amerikanskan, men misslyckas kapitalt och får ta hjälp av den halvt svenska amerikanen.
13.10 Skäms över mina felanvända prepositioner i ett samtal med en upprörd österrikare.
14.20 Skaffar mig ännu en stämpel på mitt kaffekort.
14.45 Mer släktträff än arbete. Tyvärr var jag den enda av de sju personer som lyckades klämma in sig på det tio kvadratmeterstora kontoret som inte var tillhörde just denna släkt.
16.00 Frågan "vad är VAT?" leder till en 15 minuter lång föreläsning, där jag till slut säger "men det låter ju precis som moms ju" och får svaret "ja, precis, det är samma sak!".
17.12 Hemgång.

12.10.09

Jag kan om jag vill

Jag tror att jag träffade en person med Tourettes idag. Och jag var helt naturlig. Jag lyckades helt och fullt ignorera alla tics och konstigheter. Man kunde lätt tro att det enda jag gör är att umgås med människor som frustar och klappar sig på låren. Så jag kanske hade fel igår när jag sa att jag behöver jobba på det här med att tänka först och prata sedan.
Men det hade nog varit en annan femma om Touretteskillen hade haft den där varianten när man svär okontrollerat. Då hade stenansiktet definitivt krackelerat.

10.10.09

Pyjamas och raggsockor

Väljer bort två erbjudanden om festligheter och sitter istället hemma med poddad radio och spindelharpan. Idag är jag den tråkigaste jag känner.

5.10.09

The Office

Jag gillar min nya chef. Vi funkar ganska bra ihop skulle jag säga, för det mesta i alla fall. Men ibland slås jag av hur olika vi är. Idag till exempel, var jag sugen på kaffe (det serveras bara te på vårt kontor och ibland behöver jag starkare grejer) och vi bestämde oss för att gå till den intilliggande bion och dess kaffeservering. Vi kommer dit och det visar sig att dörren är låst. Här skulle jag anta att de inte har öppet och gå någon annanstans, men chefen tar helt sonika fram sin egen nyckel (som jag antar att han har för biorelaterade ärenden, inte för att kunna besöka kafét utanför öppettiderna) och går in ändå. Vi kommer in och följande scen utspelar sig mellan chefen och kafépersonalen:

-Hej, vi skulle vilja ha två kaffe.
-Vi öppnar klockan fem.
-Klockan är fem.
-Nej, klockan är halv fem. Det är nog fel på din klocka.
-Vi vill ha kaffe.
-Jag kan inte hjälpa dig.

(Chefen vänder sig nu till en annan kille i personalen).

-Två kaffe.
-Om du fjäskar lite kanske jag kan bli övertalad.
-...
-Alltså, du kan ju säga hur bra jag ser ut idag eller något.
-...
-Lite bara, testa att säg något snällt.
-...
- Jag väntar...

(Den längsta pinsamma tystnad jag har upplevt på mycket länge utspelar sig).

Till slut ger kaffekillen upp och ger oss vårt kaffe. Jag börjar räkna upp pengar, men min chef säger att han minsann ska bjuda. Han gör dock ingen ansats att ta fram några pengar och mumlar istället något om att vi inte ska betala för kaffet. Jag skäms som en tonåring för sina föräldrar när vi sätter oss ned, på det fortsatt stängda kafét, och intar vårt fika.

(Han betalar som tur är på vägen ut och skammen lättar något).

3.10.09

Obetald

Jaha, tydligen förväntas jag komma in och jobba på en lördag också. Eftersom jag inte har råd att göra mig ovän med några som helst kontakter, hur osannolikt det än må vara att det leder till ett riktigt jobb, så får jag väl helt enkelt strunta i mina helgplaner och pallra mig dit.