Facit filmfestivalen

Filmfestivalen är slut för min del. Nu blir det tillbaka till verkligheten igen, och jag som verkligen inte gillar min verklighet just nu. Jag är i alla fall väldigt nöjd med min festivalupplevelse i år.

Antal filmer: 17 långa och en handfull korta.
Snyggast: trailer park-estetiken i The scouting book for boys, de finfina animationerna i Tussilago, och så klart Natalie Portman i Brothers.
Långsammast: nästintill smärtsamt långsamma var både The extraordinary ordinary life of José González och Samson and Delilah (varning för crappy trailer dock). Det slösades verkligen inte med dialog i någon av filmerna, särskilt inte i den senare. Men det blev trots det aldrig tråkigt. Båda två får absolut räknas till mina favoriter i år.
Mesta gråtfest: jag har ju ganska lätt till tårarna nuförtiden, stenhjärtat är inte vad det brukade vara. Otippat nog grät jag mest på Creation, filmen om Charles Darwin, som i övrigt var ganska så medioker.
Lite av en snoozefest: jag såg inte en enda riktigt dålig film. Men varken Creation eller The day after var väl särskilt mycket att hänga i granen. Nickade till ett par gånger gjorde jag i och för sig under Videocracy, men det berodde nog mer på dålig nattsömn än något annat.
Tragik i kubik: tanken var ju att jag skulle satsa på feelgood i år. Men det är svårt att undvika tragiken på filmfestival. Död och olycka i åtminstone varannan film. Men allra jävligast var det nog ändå för stackars Delilah.
En dos religiöst dårskap: skrämmande, men ack så underhållande att se de mormonska censurivrarna i Cleanflix. I Taqwacore: the birth of punk islam gavs en lite mer uppfriskande bild av religiösa människor, även om det verkade som att intresset för cannabis i några fall var större än intresset för Gud.
Bäst: svårt. Ingen av filmerna i år får allra högsta betyg, men många var väldigt väldigt bra. Jag vet inte om det är programmakarnas förtjänst eller om det är jag som är sjukt bra på att hitta godbitarna i katalogen. Förutom de jag har nämnt ovan så var Brotherhood och Guilia doesn't date at night också riktigt bra.
Men kanske ändå att The good heart var bäst (trailern i förra inlägget). Rolig, udda och med helt fantastiska karaktärer. Det enda som var lite tråkigt var väl att den enda kvinnliga karaktären fick så lite utrymme. Enligt regissören hade hon varit tvungen att prioriteras bort i klipprummet. Men förutom det, en fantastisk liten film!