Jobbets baksida

Jag har ganska nyligen kommit över obehaget och genansen i att köpa vissa produkter på apoteket. Men nu vid 29 års ålder så har jag ändå tänkt att det är lugnt, att jag står för mina åkommor vad de än må vara. Tydligen finns det dock människor, även inom apoteksväsendet, som tycker att vissa saker är skämmiga att prata om. Idag när jag gjorde mitt inköp utspelade sig följande scen:

- Hej, jag skulle vilja ha Xyloproct.
- Jaha, ska det vara salva eller stolpiller? (Apotekspersonen lutar sig fram och viskar denna fråga med sin allra minsta och mest diskreta röst)
- Eh, salva tack.
Hon går och hämtar den lilla tuben ur en kyl, håller fram den mot mig för att försäkra sig om att det verkligen är den här salvan jag vill ha:
- Så här ser den ju ut och du vet hur man använder den antar jag..? (Lite högre röst den här gången, men fortfarande väldigt väldigt diskret.)

Och här börjar även jag tycka att det blir lite genant. Jag kan inte förmå mig att titta apotektstanten i ögonen när jag klämmer fram mitt jakande svar. Jag vet att de flesta Xyloproctanvändarna säkert är minst trettio år äldre än jag, eller åtminstone höggravida, men nog fasen ska väl även jag kunna lista ut hur man använder en salva. Även om den, som i det här fallet, ska appliceras kring rektum.

My hometown

Saker jag ogärna gör och som inträffar än mer sällan när jag besöker min mor:

- Söker jobb.
- Har på mig riktiga kläder, dvs kläder som man kan tänka sig att bli sedd i av andra än sin mor.
- Diskar.
- Tackar nej till vin.
- Tackar nej till mat/kakor/ost/choklad.
- Tränar.

Saker som jag gör ovanligt ofta när jag besöker min mor:

- Duschar, det här med dusch i lägenheten kan vara 1900-talets bästa påhitt.
- Fastnar framför sporten.
- Fastnar framför TV3/Kanal 5/TV6 eller annan kvalitetsteve.
- Somnar i soffan.
- Tonårstrotsar.

Name the pet

Slötittar på herrarnas Super-G, i väntan på dagens intressanta vintersport. Det pratas lite om amerikanen Bode Miller och huruvida han har något att komma med den här säsongen. Jag tänker att han har missat sitt kall. Han må ha fyra VM-guld och ett antal världscupsegrar, men hans namn skvallrar om ett annat liv. Bode Miller är inte namnet på en utförsåkare, nej det är namnet på en kille som spenderar sitt liv med att leta efter den perfekta vågen. Precis som min granne under julen är menad att bli en bloggförebild för tusentals kawaiiälskande kids, det hör man ju på namnet, så är Bode Miller menad för ett liv som en blondslingad surfer dude.
Tänk om mina föräldrar bara hade gett mig ett tydligare namn, då hade jag kanske sluppit svara så undvikande när min arbetsförmedlare frågar vad jag egentligen vill med mitt liv.

Kall, kallare, kallast

Det här med kyla är inget jag egentligen uppskattar. En av anledningarna till att jag flyttade söderut var att jag ville slippa mastodontvintrarna. Men nu, dag 1 på min Norrlandsvistelse, kan jag ändå se att det finns en viss charm med den bitande kylan. Idag har den fanimej bitit hårt i kinderna. Jag går ogärna ut när termometern visar -17, men när man väl tvingar sig ut är det något som händer med en. Det här med att chocka kroppen ska inte underskattas. Klar, vaken och frisk, så kände jag mig. Åtminstone de första minuterna. Sedan var det känslor av irritation, ilska och självömkan som tog över.
Snö och kyla är fint, men det är som finast när det finns en bastu i nära anslutning.

De har nog gett upp

Förundras över Arbetsförmedlingens nya metoder. Den här skylten sitter numera upphängd i väntrummet på mitt AF-kontor.
Och idag när jag satt och väntade på min handläggare kom det fram en kvinna som glatt undrade om jag var där för "speeddejtingen".
Jag är helt för mer resurser till Arbetsförmedlingen i dessa tider av kris, men om pengarna går till ironiskt skyltmaterial och dejtingservice så vette tusan om de behöver mer ändå.

På tal om OS

BUST Magazine

62 dagar kvar

Jag längtar. Mellan den 12 och den 28 februari nästa år är det helt ok att vara arbetslös. Jag OS-peppade lite med min enda vintersportintresserade vän, F, idag. Vi diskuterade bland annat vilken gren vi själva skulle vilja vinna medalj i om vi hade möjligheten. F håller starkt på skidskyttet, men jag tror personligen att hon blandar ihop det här med vad som är roligt att titta på och vad som skulle vara roligt att träna dag ut och dag in i typ ett decennium.
Jag tänker praktiskt. Jag skulle antagligen satsa på en mindre träningsintensiv gren, typ curling, eller på något som faktiskt är roligt på riktigt (vilket curling i och för sig är). Den enda "vintersport" jag uppskattar att utöva är ju annars pulkaåkning. Så jag tror att jag skulle satsa på någon av slädgrenarna. Skeleton är ju reserverat för dem med ordentligt dödslängtan, så kanske inte just det. Men rodel skulle nog kunna vara något, där kraschar man ju i alla fall med fötterna först om man kraschar. Eller boben, där verkar man ju ganska skyddad och man har en kompis med sig, vilket kanske vore trevligt.
Skidbaletten tog sig ju tyvärr aldrig in på det olympiska programmet, annars tänker jag att den grenen vore som klippt och skuren för en graciös person såsom mig själv.