Gammal är äldst

Jamen, kanske då. Kanske att jag åldersnojar lite. Bekymmersrynkan tycks i alla fall djupare för var dag. Men det kroppsliga förfallet är ingenting jämfört med resten. Funderar lite löst på om jag borde ta och utbilda mig lite till, ett helt liv som färgförsäljarvikarie lockar inte så mycket som man skulle kunna tro. Men jag tror på riktigt att min hjärna har blivit för gammal för att lära. Ingen information fastnar längre. Jag har inte lärt mig ett nytt telefonnummer sedan 2003 och jag skulle antagligen inte kunna återge handlingen i någon av böckerna jag läste under förra året. Så himla jobbigt att sitta där på universitetet eller KY-utbildningsstället och inse att det är kört, jag har lärt mig allt jag någonsin kommer att lära mig. Jag vill inte både vara äldst och dummast i klassen. Jag vill inte vara den enda som inte blir bjuden på klassfesterna.

Ingenting

Att lära känna grannskapet pt 6

Allt är R:s fel. Det var han som envisades med att prata om allt. Innan honom pratade jag mycket ogärna om jobbiga saker och det fungerade alldeles utmärkt. Men nu är jag som en kran som inte går att stänga av. Jag hör mig själv dela med mig av tankar som inte borde ha lämnat huvudet. Och så klart ångrar jag att jag har sagt något innan det sista ordet ens har lämnat min mun. Men tyvärr finns det ingen rewindknapp för obekväma uttalanden. Sagt är sagt. Och nu förstår jag varför det kan vara en dålig idé att bli för tajt med grannarna.

En sjukhusserie som inte gör mig hypokondrisk

Äntligen säsong två av Nurse Jackie. Edie Falco är, som alltid, sjukt bra i rollen som Jackie. Men Merrit Wever är helt jävla briljant som sjuksköterskeeleven Zoey. Lite kul också att hon spelade exakt samma nervösa och smått förvirrade karaktär i Studio 60.

Att lära känna grannskapet pt 5

Det är INTE OK att stå och stampa demonstrativt och påpeka högt att man "står härute och väntar", när någon har använt den kollektiva duschen i typ sju minuter. Flytta till en lägenhet med egen dusch om du inte har tid att vänta på att din granne ska hinna använda både schampo OCH balsam! Det är söndag kväll förihelvete, vad har du så bråttom till?

En offentlig ursäkt

Jag fick höra att jag är hård. Och det lät inte som att personen ifråga menade det som något positivt. Jag blev lite förvånad. Inte för att jag är den mest gulliga eller väna personen jag känner, men jag tänker inte att jag är taskig på riktigt. Jag kollade runt lite. Och det verkar råda någon sorts konsensus, även om tre personer kanske inte gör det statistiskt säkerställt, om att jag har en hård och till och med lite dissig sida.
Jag vet att jag brukar hävda att små människor inte får vara för snälla, eftersom vi har det svårt nog att få folk att respektera oss. Men det är ju inte allvarligt menat. Litenheten är ingen ursäkt för att vara elak.
Så jag ska jobba på det. Jag ska göra mitt allra yttersta för att äta så många pepparkakor jag bara kan komma över under 2010.

Saker som slår en när man sitter själv på sin förfest

Jag älskar mina vänner. Som jag sa till Cyklistgrannen, som har tyckt ett tag att vi borde "börja hänga", så är jag inte så förtjust i att lära känna nya människor. Så himla mycket jobb och så stor chans att man blir besviken. För jag känner ju redan de bästa. Jag tvivlar starkt på att jag kommer att lära känna bättre eller roligare människor än de jag redan har träffat. Möjligen att jag borde skaffa mig fler bekanta, så att jag slipper sitta själv och dricka rödvin i väntan på att de riktiga vännerna behagar dyka upp på förfesten. Men fler vänner behöver jag nog inte.

Tur att jag är för dum för undertexter

Borde man ta det som en hint om alla man har bjudit in till förhänget säger sig vara för sjuka eller för trötta för att komma?

Snart kommer jag att börja göra luftcitat också

Sitter och kollar igenom gamla blogginlägg. Varför har ingen sagt till mig att jag överanvänder citationstecken på ett högst irriterande sätt?

Vi kan utesluta Münchhausens i alla fall

Varför går jag inte bara till en doktor? Nu har jag samlat på mig minst tre olika krämpor som jag borde söka hjälp för (och då räknar jag bara mina somatiska problem). Men det blir liksom aldrig av. Jag har, med undantag för cellprovskontroller och dylikt, aldrig uppsökt en vårdinrättning under mina snart åtta år i den här staden. Istället går jag runt och skryter om att jag minsann aldrig blir sjuk och att jag måste ha ett väldigt bra immunförsvar. Det är visserligen sant att jag har varit ganska förskonad från sjukdomar som kräver en penicillinkur, men jag har ju gått omkring med mina tåledsbesvär i snart ett decennium utan att kolla upp vad det kan vara. Och nu är jag livrädd för att besvären i min arm och i mina fötter hänger ihop. Så därför väljer jag så klart att gå omvägar kring vårdcentralerna och hoppas att det löser sig av sig självt.

En vill ju inte bli anklagad för eurocentrism

Angående det förra inlägget så fungerar en liten marockan eller kongoles eller haitier lika bra det med.

Franska för nybörjare

Jag vill så himla mycket kunna franska. Men jag har ingen lust att skriva in mig på en kvällskurs och försöka lära mig ännu ett språk i vuxen ålder. Minns hur patetiskt dåligt det gick förra gången. Kanske att jag borde hitta mig en liten fransos eller kanadick som jag kan bosätta mig hos ett par år tills språket sitter så pass bra att jag åtminstone kan sjunga med i franska schlagers.

Jag hade i alla fall tur med vädret

Idag är en sådan där dag när jag önskar att jag rökte. Den rastlösa apatin har slagit klorna i mig igen. Jag vet inte vad jag gjorde mellan klockan två och sex, förutom att jag slumrade till någonstans i slutet av Lantz i P1 och vaknade dreglandes till Studio Ett. Dregel är så fruktansvärt ovärdigt, ungefär som krocka med en handikapphiss. Det har jag också gjort idag.

Dagen i korthet:
9:30 Frukost utan ost. Tror att jag råkade äta ost som inte skulle ätas igår. En vanlig hederlig prästost hade helt plötsligt antagit smaken av en ädelost. Men det hindrade inte mig från att äta två mackor med den muterade osten till kvällsmål. I morse kändes det dock bättre att ta det säkra före det osäkra.
11:30 Cykeltur till Friskis.
12:00 Cykeltur på Friskis.
12:45 Illamående. Funderingar kring matförgiftning. Krock med handikapphissen. Lättare handskada.
13:00 Sushilunch. Dåligt samvete inför det riktiga veggot och de döda fiskarna på min tallrik.
14:00-18:00 Några halvhjärtade försök att kolla upp möjliga jobb att söka. Oro för musarm/artros/cancer. Sovvila. Dregel.
18:00 Mackmiddag.
18:15 Illamående igen. Upprepning av mantrat "man blir inte gravid bara av tanken på barn och radhus" i huvudet.

En dålig äventyrare

Min "strategi" verkar ju inte fungera så bra. Inte som att jag har en direkt plan, men jag har åtminstone vaga mål och idéer om vad jag vill med mitt liv. Men mest av allt har jag idéer om vad jag inte vill med mitt liv. Det är därför ett avslöjande om smutsig Svenssonfantasi kan kännas så jobbigt att erkänna både inför mig själv och andra. Jag tror inte heller att jag på riktigt vill bo i det där radhuset, med de två barnen och fredagsmyset. Det skulle antagligen göra mig sinnessjuk på riktigt. Men ibland tror jag att jag fokuserar för mycket på vad jag inte vill eller inte borde. Jag pratade med en gammal vän i telefon idag. Hon är i samma hopplösa arbetslösa situation som jag. Men hon är dessutom gravid. Det skulle jag ju aldrig bli i den här situationen. Aldrig. Jämförelsen haltar något, eftersom hon till skillnad från mig vill ha barn och har en pappa till det och så. Men ändå. Jag hatar att jag är så jävla förståndig. Varför tänker jag efter så mycket? Varför tar jag inte bara mina sista slantar och drar till New York eller vadsomjävlahelst?

Att lära känna grannskapet pt 4

Det här med att jag inte kan ljuga är ju sedan gammalt, eller sedan alltid faktiskt. Men vad som har kommit på senare år är en nästintill tvångsmässig känsla att jag måste berätta sanningen även om ingen frågar efter den. Som med min nya granne en trappa ner. Varje gång jag träffar honom känner jag att jag vill bekänna allt. Men efter att idag ha berättat för honom att jag "inte direkt har något kontrakt på lägenheten" borde jag verkligen inte berätta att det var jag som orsakade den stora vattenläckan för något år sedan. Jag vill ju bara veta att hans kökstak är okej och inte en enda stor mögelfest.

Kryphål

Pratade precis med min a-kassa. Jag har insett att mitt lilla jobb inte lönar sig ekonomiskt. Jag går plus minus noll på att jobba mina två halvdagar i veckan, men det äter sakta men säkert upp alla mina deltidsstämplingsdagar. A-kassekvinnan läste högt ur lagtexten för mig och vi kom fram till att jag måste behålla jobbet om lönen inte understiger 90% av min dagpenning från a-kassan. Mindre bra alltså. Men så precis innan jag ska lägga på frågar jag henne en gång till för att vara säker på att jag har förstått allting rätt:

- Så jag kan alltså inte säga upp mig utan att hamna i en karenssituation?
- Nej precis. Men du kan ju förstås göra dig onåbar för arbetsgivaren under de veckor du ska jobba heltid på det där andra jobbet du pratade om, så kanske det löser sig av sig självt...

Undrar vad hans personliga pryl var

Det är någonting med min nya arbetskamrat. Han känns så bekant, men jag kan inte placera honom. Han har fel dialekt för att komma från min hemstad, jag tror inte heller att det är en gammal kursare och jag är ganska säker på att vi inte har bott grannar. Jag har alltså med uteslutningsmetoden kommit fram till att han är någon form av offentlig person. Med tanke på var han nu arbetar verkar hans tid i rampljuset dock vara förbi. Jag jobbar alltså med en dokusåpadeltagare! Hur ska jag våga fråga vilken det var?

Bara en tanke

Kanske ändå, att jag borde sluta fläka ut mig och min instabila mentala status både här och för varenda ny bekantskap jag gör.

Frufritt

På söndagar får jag alltid fruganlängt. Sambolivet var som bäst på söndagar. Kaffe, korsord, maratonteve, allt sådant gör sig bättre med gott sällskap. Idag är det istället fyra chips och en liten portion bakisångest till frukost.

Under madrassen

Pratade i telefon med en vän. Precis innan vi skulle lägga på känner hon sig tvungen att skjuta in ett gott råd på vägen:
- En grej bara, streama inte porr! Min dator har pajat nu och jag ser ett direkt samband mellan kraschen och den ökade porrkonsumtionen.

Goda råd kan man aldrig få för många av, även om jag aldrig har och inte heller hade tänkt börja snuskstreama. Porr konsumeras i det här hushållet endast i skriftlig form eller i undantagsfall via P1 (jag är uppenbarligen 75 år gammal...). Däremot streamar jag saker som är bra mycket skämmigare än porr. Jag vill helst slippa komma till datordoktorn och meddela att datorn dog när jag kollade på Vänner-Monicas nya sitcom eller den däringa gymnastikserien med kristna undertoner, som jag verkligen verkligen borde sluta titta på.

Cry baby

Kunde inte riktigt släppa det där med gråtlåtarna. Två låtar som jag under min sena tonår grät till varje gång jag hörde, av vitt skilda anledningar får man anta:

Den här spelades flitigt på Morgonpasset i P3 under en period kommer jag ihåg. Kanske var det tiden på dygnet som gjorde mig extra känslosam. Eller kanske gjorde den mig tårögd på grund av att filmen var så sjukt hemsk, men jag har för mig att jag hörde låten ett bra tag innan jag såg filmen.

Den här är något mer otippad. Jag har aldrig varit vare sig särskilt religiös eller haft någon stark barnlängtan. Men jag tycker fortfarande att den är så himla fin. Blev dock lite ledsen när jag hörde att den brukar användas av anti-abortgrupper som propagandamusik.

Inte helt känslodöd ändå

Jag kommer ihåg när jag, för mycket mycket länge sedan, brukade åka till Gävle och hångla upp Långe mannen. Vi klickade aldrig riktigt. Jag antar att det fanns flera anledningar till det, från min sida berodde det bland annat på att han var lång som en basketspelare och hade en väldigt slaskig kyssteknik. Men jag tror att jag visste säkert att det aldrig kunde bli något den gången jag frågade om han var en person som lyssnade på glad eller sorgsen musik när han mådde dåligt. Han svarade glad. Och jag, som den mycket melodramatiska tjugoåring jag var, kunde för mitt liv inte förstå vad det var för fel på den här människan. Jag kommer inte riktigt ihåg vad mitt tjugoåriga jag grät under täcket till. Men idag är det alltsomoftast den här.

Lithium

Jag börjar bli rejält orolig nu. Var är känslorna? Det värsta med nyckelincidenten i helgen (jag trodde att jag hade tappat nycklarna mitt i natten, men de befann sig lyckligtvis i Mölndal) var inte att det var femtielfte gången på bara några månader som jag blev av med något som man absolut inte får bli av med. Det värsta var min reaktion. Jag blev INTE arg/förkrossad/panikslagen. Jag blev uppgiven/less/lätt irriterad. Mitt känsloregister har gått och blivit löjligt futtigt. Jag behöver en bergochdalbana nu!

Det är dags att fly Göteborg

Jag tror att jag har fått en släng av käck. Otippat, I know. Det började på det nya jobbet. Jag fick höra av en intervjuperson att undersökningen var sjukt lång och tråkig, men att jag minsann var glad och käck. Och nu sitter jag här och författar vad som bäst kan beskrivas som en mycket äppelkäck ansökan till ett stort skogsbolag. Jag känner mig smutsig.