20.1.10
Jag rear ut min själ! Allt ska bort!
Jag vill följa coachens råd. Jag tänker att han vet vad han pratar om. Så fast jag hatarhatarhatar att ringa arbetsgivare och sälja in mig själv så gör jag det ändå. Eller jag försöker sälja in mig. Tror inte att det går lysande. Ringde precis en chefsperson för att visa hur pass engagerad och intresserad jag var av ett jobb i min gamla hemstad. Hon var trevlig och svarade snällt på mina funderingar. Och när jag avslutade med att understryka att jag var VÄLDIGT INTRESSERAD AV TJÄNSTEN så tänkte jag ändå att hon skulle fråga vad det var jag sa att jag hette nu igen. Men nej. Och det har hittills aldrig under mitt 29-åriga liv hänt att någon har uppfattat vad jag heter, utan att jag upprepar det ett par gånger och gärna bokstaverar mitt fyra bokstäver långa efternamn. Så det tror jag tyvärr inte är ett alternativ att hoppas på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Neggo, du är ju vida känd i Ume för fanken... det förklarar saken.
Så modigt av dig att ringa förresten, den där jobbcoachen verkar inte så tokig.
Ja, nu är du onödigt negativ. Det kan ju fortfarande vara så att hon känner igen ditt namn när hon ser det i skrift, och/eller att hon tycker att det är pinsamt att erkänna att hon inte mindes vad du sa att du hette i början på samtalet. Hur som helst bra att du kommit igång!
(Jag fick däremot ett jobbigt mail när vi sökte vikarie sist där en tjej ställde jättemånga frågor och avslutade med att fråga om hon kunde komma på besök. Lite bättre känsla för gränsen mellan framåt och påträngande är bra att ha, det tror jag du har)
Skicka en kommentar