Jag är din för ett mål mat

Jag hade en fiende på gymnasiet. I tre år hatade hon mig. Jag gjorde en väldigt elak grej mot henne, så hatet var inte helt obefogat. Åtminstone i ett halvår eller så. Hon var dock av det mer långsinta slaget. I tre år gav hon mig onda ögat, iggade mig och spred illvilliga rykten om mig. Men om hon bara hade vetat hur mycket jag uppskattade det den gången hon spred ut att jag, som vid den tiden i princip var jungfru Maria, var en liten slampa. Så jävla tacksam! Det slog mig nyligen att det har slampats alldeles för lite under mitt snart trettioåriga liv. Jag vet inte om det är jag eller resten av världen som är petig, men ligga runt är verkligen ingenting jag sysslar med på regelbunden basis. Vad jag däremot sysslar med är en form av matpromiskuitet som alldeles säkert upplevs som stötande för en del. Det här blev tydligt för mig under midsommarhelgen. Eller hur kan det annars komma sig att det behöver påtalas högt när jag väljer att inte genast ta en andra runda till buffébordet när tallriken är tom, eller, ve och fasa, bara äter en halv cupcake till efterrätt? Jag är en matslampa helt enkelt. Alla andra har fattat det. Här har jag gått runt och trott att jag är lite mindre matstörd än resten av min generation, när det visar sig vara precis tvärtom. Jag är Leila Lindholm utan det pillemariska leendet och den softade linsen. Jag är tjejen som alltid kommer att kommer att vilja slicka skålen.