7.1.10
Automatkaffet var i alla fall helt okej
Första mötet med jobbcoachen idag. Varför mår jag alltid lite sämre när jag har varit hos människor som ska hjälpa mig i min arbetslöshet? Jag gav nog sämsta möjliga första intryck. Planen var att jag skulle presentera mig som värsta kapet, eftersom coachen även är rekryterare på ett bemanningsföretag. Men det sprack ganska omgående. Jag lyckades istället framställa mig själv som en människa helt utan mål och mening, vilket inte är helt långt från sanningen, men jag hade kanske kunnat paketera det lite snyggare. Jag kunde inte heller på något som helst sätt motivera varför den fiktiva arbetsgivaren skulle anställa mig under vårt lilla telefonrollspel. Och som grädde på moset lyckades jag dissa alla jobbcoachens tidigare yrkesval. Det ena benämnde jag som "absolut längst ned på min lista av möjliga arbeten". Bra där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Bara ta det götta, som Maja skulle ha sagt! Skit i vad den personen tycker om dig, det är inte en anställningsintervju. Se det mer som din personliga och alldeles egna piska i ryggen slash terapeut. Jag tog upp allt möjligt med min coach, framförallt var det skönt att bara lasta över sin ångest på henne och hon var litegrann där för att ta den och omvandla den till något bra. Plus få en att se andra vägar och andra alternativ. Tvinga en att söka jobb man inte är helt kvaliciferad för till exempel. Det kommer bli asbra Sara!
Äschpäsch inte är väl du utan mål och mening... Meningen med någons liv är väl mycket sällan just jobbet man har... (undantaget Operah såklart)
Jag gissar att du vill ha ett givande jobb och bra folk omkring dig som alla vi andra hade hoppas skulle infunnit sig vid 30.
Å den som tycker sig säker på hur man ska få till det får gärna tipsa mig. Och mina förvirrade vänner.
Skicka en kommentar