En dag av socker och finkultur

Bagel och kaffe hemma.
Semla och kaffe i Majorna.
En titt på L:s nya hem.
Museibesök.
L bjuder på buffélunch.
Lite rea-shopping.
En liten påse kolor till eftermiddagsfika.
K bjuder på teater.
Kanelbulle och kaffe i pausen.

En finfin dag, då inte ens snöstorm och blöta fötter kunde rå på det goda humöret.

Nästa steg är att faktiskt delta

Jag har skaffat mig ett litet jobb, med betoning på litet. Lite timmar, lite lön och lite entusiasm. Men det kanske är en bra grej trots allt. Det finns annat att sakna i arbetslösheten än just intressanta arbetsuppgifter. Arbetskamrater till exempel. Som arbetslös har man ingen direkt anledning att umgås med människor som man inte har så mycket gemensamt med. På de arbetsplatser jag har varit på har det motsatta snarare gällt, att minsta gemensamma nämnare har räckt för att göra sig en ny arbetsbästis. Och det här är ju på riktigt en bra grej. Nya perspektiv och så. Idag till exempel diskuterades Snabba Cash på lunchen. I ett samtal helt befriat från sarkasm och ironi pratades det om dialogen och storyn, och huruvida filmen var sevärd eller inte.
Jag deltog inte i samtalet. Men jag lyssnade intresserat.

Vilodagen

Bangade quizet idag. Ägnar mig istället åt en ny favoritblogg, äter halväcklig kinamat och sträcktittar på första säsongen av Damages. Vad som slår mig sisådär fem avsnitt in i serien, förutom att det måste finnas ett diskretare sätt att produktplacera på, är att min terapeut hade fel. Jag lider verkligen inte av något duktig-flicka-komplex. Snarare är jag nog en ganska lat och oambitiös person. Jag skulle aldrig, oavsett vilket jobb det gäller, tycka att det var värt att jobba merparten av dygnets timmar. Jag vill ha lediga kvällar och helger. Jag vill ha semester. Jag vill kunna "slösa bort" hela dagar på att ligga i min soffa och kolla på serier.
Det är en svår insikt, att inse att jag aldrig kommer att bli någon Patty Hewes.

På med dumstruten bara

Kan det här verkligen stämma? Jag känner mig så jävla lurad.

Vita januari, dag 23

På finaste middagsbjudningen behövdes det ingen alkohol. Men när det drogs vidare hade jag nog behövt ett par, fem, öl för att riktigt uppskatta tillvaron. Kyla, trängsel och personer som ignorerade mig, eller helt enkelt hade glömt bort min existens var vad kvällen bjöd på.
Jag avslutade med att önska ett gäng ungcenterpartister lycka till i valet, vilket väl får sägas vara det ultimata beviset på att nykterheten varken gör mig mer snabbtänkt eller smart.

Bromance

Vem hade trott att jag skulle bli så emotionell av att kolla på ett gammalt avdankad britpopband, som jag inte brydde mig sådär värst mycket om ens på 90-talet? Det var inte åsynen av en fyrtioårig, något rundlagd, Damon som fick tårarna att rulla. Det var bara så fint att de hittade tillbaka till varandra igen. Och nej C, jag vill inte tro att det var bankkontona som hade börjat sina. Jag vill tro att de på riktigt saknade varandras sällskap.

Lätt värt

Är det möjligt att gå upp så pass mycket i vikt på ett dygn så att det syns i spegeln? Jag tror jag har lyckats. Så om någon vill ha hjälp i viktuppgången, följ bara dessa enkla kostråd:

Torsdag
Eftermiddagsfika: en semla.
Middag: två bagels.
Kvällsmål: en och en halv bagel.

Fredag
Ät bagels till frukost, lunch och middag.
Släng in ett par apelsiner och lite linssoppa för att undvika skörbjugg.

Jag och Fredde

Nu när Fredrik Reinfeldt har börjat referera till oppositionen som ett "vänsterexperiment" så har jag insett precis hur nedlåtande det var av mig att kalla min och R:s relation för ett "förhållandeexperiment". Men till skillnad från Fredrik så väntade jag i alla fall tills relationen hade krackelerat innan jag sa det högt.

Dumpad

Jobbcoachen verkar ha gjort slut med mig. Unilateralt. Han har helt enkelt slutat höra av sig. Inget telefonsamtal, inget mejl, inte ens ett sms har jag fått. Jag förstår honom. Det märktes att han inte var helt nöjd med att få mig som sin klient (?). Det här är inte jag som neggar, han sa uttryckligen att han inte visste hur vi skulle gå vidare efter vårt första samtal. Jag kan förstå att jag inte är den lättaste att coacha, i och med att jag inte vet vad jag vill och så, men jag har ändå inbillat mig att det finns värre fall. Tydligen inte. Tydligen är det lättare att coacha människor som har jobbat inom fordonsindustrin hela sina liv än det är att försöka hjälpa mig in i arbetslivet.
Jag antar att jag skulle kunna höra av mig och be om en förklaring, men jag har faktiskt lite stolthet kvar. Jag krälar inte för någon. Särskilt inte efter en ynka dejt.

Jag rear ut min själ! Allt ska bort!

Jag vill följa coachens råd. Jag tänker att han vet vad han pratar om. Så fast jag hatarhatarhatar att ringa arbetsgivare och sälja in mig själv så gör jag det ändå. Eller jag försöker sälja in mig. Tror inte att det går lysande. Ringde precis en chefsperson för att visa hur pass engagerad och intresserad jag var av ett jobb i min gamla hemstad. Hon var trevlig och svarade snällt på mina funderingar. Och när jag avslutade med att understryka att jag var VÄLDIGT INTRESSERAD AV TJÄNSTEN så tänkte jag ändå att hon skulle fråga vad det var jag sa att jag hette nu igen. Men nej. Och det har hittills aldrig under mitt 29-åriga liv hänt att någon har uppfattat vad jag heter, utan att jag upprepar det ett par gånger och gärna bokstaverar mitt fyra bokstäver långa efternamn. Så det tror jag tyvärr inte är ett alternativ att hoppas på.

Avhållsamhet är ju också ett alternativ förstås

Jag vet att jag för bara några månader sedan yttrade meningen "jag är nog less på Texas", syftandes på Tim Riggins och gänget i Friday Night Lights. Jag tar tillbaka det. Jag hade fel. Halvvägs in i säsong fyra nu och det är fanimej bättre än någonsin. Bara en liten grej. Snälla rara manusförfattare, låt den stackars gravida sextonåringen göra en abort! Jag orkar inte se en till amerikansk tonårsserie som moraliserar över tonåringar som väljer att inte bli föräldrar.
Jag läste en utmärkt analys över oönskade graviditeter på amerikansk teve för några år sedan. Oftast löser man ju dilemmat med ett lägligt missfall efter att de blivande föräldrarna har våndats i några avsnitt. Ovanligare är att de faktiskt föder barnet, även om det också händer ibland. Men skribenten tog även upp ett par serier där den gravida faktiskt valde att ta bort fostret. Och i dessa fall straffades tjejen alltid med döden. Barnamörderskan skrevs helt enkelt ut ur serien strax efter aborten, genom en läglig olycka eller sjukdom. Fint hur man lyckades få med sig båda lägren där. Först jublar Pro-choicearna och sedan får Pro-lifearna rätt ändå i slutändan. Eller kanske fungerar det precis tvärtom.
Hur som helst vore jag hemskt tacksam om jag slapp se en till high school-tjej gråtandes lämna abortkliniken för att hon insåg att livet hon bar på var heligt.

Stjärnor och svarta hål

Gjorde DN:s nutidstest och fick fem rätt av sju den här veckan. Det får väl anses vara godkänt och det grämer mig inte det minsta att jag inte visste vad Arsenals tränare heter. Det som däremot, än en gång, blev tydligt är min nästintill totala kunskapslucka när det kommer till Balkankrigen (uppenbarligen vet jag inte ens vad de heter, jag syftar alltså på 1990-talskrigen och inte de på 1910-talet).
Hur är det möjligt att jag vet så lite? Jag vet inte vilka som bråkade med vilka, om vad eller ens hur det gick. Pinsamt är vad det är. Men konstigt är det inte. Visserligen har jag tjugo poäng i Freds- och konfliktstudier, men jag har alltid varit dålig på krig. Krig och kungar är typiska svarta hål i min allmänbildning. Man vill helt enkelt inte ha mig i sitt TP-lag om det kommer en fråga om Första världskriget eller om en Karl med efterföljande regentnummer.
Däremot vill man alltid ha mig i sitt lag när det kommer till frågor om kändisbarn. Jag överraskade till och med mig själv med att kunna namnet på Lisa Ekdahls förstfödde i julaftonens släktmatch.

Dagens soundtrack

Vita januari, dag 10

Äppelmust istället för öl. Simtur istället för bakisslöhet. The Wire istället för The Eye. Målarhäng istället för Andra Långgatanhäng. Än så länge känns det helt okej med min nyktra månad. Dock verkar jag inte jobba så hårt på min sociala fobi, vilket också var ett nyårslöfte, det får bli februari det.

Bull-imi

F kom över med lite fika. Eller, F kommer aldrig över med lite fika. Medan vi kalasade på blåbärscheesecake, kladdkaka med grädde och äppelmuffins diskuterade vi våra vänners eventuella ätstörningar.

Automatkaffet var i alla fall helt okej

Första mötet med jobbcoachen idag. Varför mår jag alltid lite sämre när jag har varit hos människor som ska hjälpa mig i min arbetslöshet? Jag gav nog sämsta möjliga första intryck. Planen var att jag skulle presentera mig som värsta kapet, eftersom coachen även är rekryterare på ett bemanningsföretag. Men det sprack ganska omgående. Jag lyckades istället framställa mig själv som en människa helt utan mål och mening, vilket inte är helt långt från sanningen, men jag hade kanske kunnat paketera det lite snyggare. Jag kunde inte heller på något som helst sätt motivera varför den fiktiva arbetsgivaren skulle anställa mig under vårt lilla telefonrollspel. Och som grädde på moset lyckades jag dissa alla jobbcoachens tidigare yrkesval. Det ena benämnde jag som "absolut längst ned på min lista av möjliga arbeten". Bra där.

Det här med att göra saker i rätt ordning

Nu har jag planerat min utflyttningsfest (bombastisk), var min nya lägenhet ska ligga (på Haga) och min inflyttningsfest (en något mindre affär än utflyttningsditot).
Nu är det nog dags att söka själva jobbet.

2010

Än så länge är jag inget fan.