Att lära känna grannskapet pt 2

F och C kallar honom Trollet. Cyklistgrannen kallar honom Grottis. Jag har inget särskilt smeknamn på honom, men jag tänker på honom som en liten tomte. En tomte som tvättar sig med citron, eldar i källaren och varje dag slår in små små paket med mystiskt innehåll i tidningspapper. Och nu, på vägen hem från jobbet, såg jag honom igen. Den här gången joggade han på löparbanorna vid ån. Han joggade baklänges. I strumplästen.

Jag har bestämt mig

Livet går sådär just nu, men valet är i alla fall klart. Nu återstår bara själva röstningsproceduren.

Att sälja färg till de färgblinda

- Jag vill ha grön lasyr.
- Ok, här har du några exempel på gröna kulörer (visar kunden tre gröna färgprover).
- Nej, de där är ju grå. Jag vill ha grön sa jag ju!
- Ok... Här är några andra (visar ytterligare tre gröna kulörer).
- Men de där är ju blå. Jag ska ha grön!
- De är GRÖNA.
- Nej, mig lurar du inte!
- Ok (jag går).

Lägesrapport, sju timmar senare

Har tagit 15 bilder på mina fötter i klackar och kommit fram till att ja, jag ska nog satsa på skor med höjd i sommar. Håret är äntligen rent efter en sväng till Friskis, fint att få användning för träningskortet trots att jag är "för sjuk" för träning.
Inget jordnötssmör till middag. Istället riktigt middag.
Jobbet har fortfarande inte sökt sig själv.
Röda skor ska det bli. Röda klackeskor.

Lägesrapport

Inget varmvatten, dag 5. Slut på jordnötssmör. En jobbansökan som inte verkar skriva sig själv.

Jag dagdrömmer om nattsömn

Varför känns det som om jag skolkar? När väckarklockan ringde i morse hade jag sovit i sammanlagt tjugo minuter. Gårdagsnatten var likadan och natten innan den med. Den här hostan driver mig till vansinne. På riktigt. Men när jag väl har gett upp om sovandet så är jag inte så fasligt sjuk. Okej att jag slemhostar och snorar, men jag har ingen feber och jag har fortfarande matlust. Så kanske borde jag vara på jobbet ändå. Men jag orkar inte. Jag måste få sova! Jag överväger starkt att ignorera apotekarens varningsord och satsa på den hostreflexhämmande medicinen, trots att den riskerar att ge mig lunginflammation. Det kan vara värt det.

Prokrastinering

Istället för att söka det där jobbet har jag sysselsatt mig med följande de senaste två timmarna:

- Funderat på hur det kommer sig att man frivilligt utsätter sig för detta och varför det är uteslutet att jag någonsin skulle göra något liknande. Jag är så jävla halvhjärtad, måste jobba på det.
- Sminkat mig. Trots att jag inte har planerat att socialisera med några andra människor idag tyckte jag tydligen att mascara var mer högprioriterat än ett potentiellt jobb.
- Utsett Locobase Repair till min nya favoritsalva.
- Gjort en att-göra-lista.
- Försökt duscha (inget varmvatten idag heller).
- Diskat, det enda på listan som är avbockat.
- Börjat oroa mig för mitt sociala liv om jag skulle få det där jobbet i Umeå, som jag alltså ännu inte har sökt.
- Och, bestämt mig för att sluta hymla om mina känslor för Bruce.

Dagens visdomsord

"I don't have a lot of personal life experience, but if I have learned anything from my Sims family, when a child doesn't see his father enough he starts to jump up and down and then his mood level will drop, until he pees himself".

Liz Lemon, 30 Rock

...

Och nu har det gått snart ett år sedan jag pratade med min far senast.

Och så datorn

Jo, den har visst också gått sönder lite.

Jo just ja...

jag råkade ta en springnota igår. Men det var absolut inte meningen. Lovar.

Var är den krossade spegeln?

Helt otroligt! Här hade jag tänkt lägga in en bild på min cykel som har drabbats av ännu en punka och en trasig växel sedan sist. Men nej, nu är det tydligen någon vajsing med den rosa mobilen också, jag kan inte längre flytta över bilder från telefonen till datorn. Fint. En ny telefon och en ny(-gammal) cykel som går sönder sammanlagt fyra gånger på mindre än en vecka. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Att lära sig säga nej

- Hej, jag ringer från föreningen Ordfront.
- Hej.
- Jag ringer för att ditt medlemskap i föreningen har gått ut.
- Japp, det stämmer. Och jag vill inte förnya det.
- Nehej, finns det någon speciell anledning till det?
- Ja, jag är less på er tidning. Jag tycker att den är ensidig och skulle behöva lite nya grepp. Jag behöver en paus helt enkelt.
- Jaha, men då säger vi så då.
- Ja, hejdå.

Svårare än så behöver det inte vara.

En dag i förnedringens tecken

Mitt cyklande varade i exakt fyra dagar innan den stora punkteringsdöden slog till. Jag övervägde att avsluta cykelkarriären där och då. Men eftersom jag har spenderat motsvarande drygt två månadskort på den där förbannade cykeln så var det inte mycket annat att göra än att försöka lappa ihop den.
Jag har patetiskt nog aldrig lyckats/orkat laga någon punka förut, men eftersom min mor bor en sisådär 100 mil bort så var det inte riktigt läge att be henne fixa det idag. Så jag tog på mig mekarkläderna och började försöka demontera cykeln. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. När jag hade suttit med hjulhelvetet i knäet i en halvtimme utan att få loss däcket kommer min cyklistgranne ut för att betrakta spektaklet. Det slutar givetvis med att han tar loss däcket, medan jag står och pratar i min rosa telefon. Jag har aldrig känt mig mer som en "tjej" än i det ögonblicket. Jag hade gladeligen betalat 300 spänn, eller vad som nu är the going rate för en punka, för att slippa den förnedringen.
Två timmar senare är punkteringen lagad och cykeln ihopskruvad.
Placerar mig istället framför datorn och får veta att min arbetskamrat (chefens son dessutom) har nosat reda på vad jag i min enfald trodde var min anonyma blogg.
I morgon blir bättre. Det måste det.

Mindre bra för hypokondrin

Fick en inbjudan till filmkväll, men jag valde det här som fredagsnöje istället. Jag lär ju ha åtminstone en av dem.