Jag vill också ha en sidekick

Det kan inte nämnas nog många gånger. Jag ÄLSKAR Annika Lantz! Men den senaste tiden har hon gjort mig lite besviken. Alltså, hon är ju fortfarande överlägset bäst av alla på radion, men hon är inte riktigt lika superfantastisk som hon var för några år sedan. Och jag vet varför. Det blir så tydligt nu när hon har samlat fyra gamla sidekicks i studion för att gå igenom veckans mello-låtar. För Anders G Carlsson må vara en hyvens kille, men han är inte en särskilt spännande bisittare. Han är så jävla medhårs. Annika behöver ju någon som utmanar henne lite. Kontrasten Josefin Craaford - Annika Lantz minns jag som smått fantastisk. Och Carina Berg då förstås, kan ju inte bli annat än tokfint. Roger Wilson är fortfarande kvar en gång i veckan och tur är väl det, hans sköna neggande väger nästan upp för Anders G Carlssons överdrivna hyllande av precis allt och alla.

Jag känner mig så sjukt motarbetad

Herpeshelvete. Igen. På riktigt så tycker jag inte att personer utan vare sig jobb, förstahandskontrakt eller gudstro ska behöva drabbas av munsår, akneutbrott eller flottigt hår. Vi har det nog svårt med värdigheten ändå.

Ett steg framåt och två tillbaka

Mönstret känns igen. Om jag överraskar mig själv med att vara ovanligt produktiv en vecka så kommer backlashen som ett brev på posten nästa vecka. Idag är det torsdag och jag har sökt exakt noll jobb den här veckan. Jag har däremot varit på spinning inte mindre än två gånger. Jag som trodde att jag hatade spinning. Kanske är masochism mitt nya? I så fall är det bara en tidsfråga innan jag börjar tokringa arbetsgivare också.

Sådant här gör mig så jävla förbannad!

Jag kan inte påstå att jag visste vad han hette, innan jag just nu kollade upp det. Jag kan inte heller påstå att jag kommer ihåg särskilt många av hans filmer. För Timothy Olyphant är inte den starkast lysande stjärnan på Hollywoodhimlen. Han har harvat på, tagit en biroll här och en lite större roll där. Men vad Timothy Olyphant hade, till skillnad från alla andra medelmåttiga direkt-till-dvd-skådisar, var de perfekta tänderna. Ända sedan jag såg honom i Go har jag älskat den där tandraden (och jag vet att du håller med mig här, C). Men vad gör killen? Jo, han går och förstör det bästa han hade. Nu när jag hittar honom i säsong två av Damages så är det med ett sådant där generiskt, perfekt korrigerat, jävla plastleende som verkar ha blivit obligatoriskt om man vill synas på teve. Det spelar ingen roll om man spelar en livstidsfånge eller företagsledare. Varenda liten birollsinnehavare verkar ha tandfasader nuförtiden. Jag blir så ledsen. Jag kan ta botoxen och restylanen och fejkbrösten, allt sådant går ju att ångra. Men man kan faktiskt inte få tillbaka sina nedslipade hörntänder.

De lär ju ha hört konstigare ursäkter

Jag blev precis uppringd av Radiotjänst. De sökte "min sambo". Undrar hur trovärdigt det lät när jag först nekade till att ha någon som helst kännedom om vem den här "sambon" är, för att sedan tillägga att jag bor i ett hus som helt saknar tevemottagning.

Say my name

Jag var på bemanningsföretaget idag igen. Nu var det dags att öva på "arbetsgivarkontakter". Vi skulle alltså ringa runt och tala med arbetsgivare, så att de förhoppningsvis skulle vilja anställa oss, eller åtminstone komma ihåg oss till nästa gång de tänker nyanställa. Jag satt och var lite avundsjuk på killen som hette precis som en mycket känd svensk hockeymålvakt. Klart att han blir ihågkommen. Jag är ju bara tjejen med det konstiga efternamnet som talar förvånansvärt bra svenska.

Du är säkert jättetrevlig, men...

Årets konstigaste hände idag. Jag skulle hämta posten. Det fanns inga brev till mig, däremot hittade jag ett brev från adressändringen. Det var adresserat till en för mig helt okänd person, men det var inte brevbäraren som hade slarvat den här gången. För även om det översta namnet var nytt så stod faktiskt mitt namn på raden under med ett c/o framför, och alldeles rätt adress och postnummer var det också. Så jag, som ju i teorin är en sorts inneboende, har alltså fått mig en inneboende. Är det inte brukligt att be om lov innan man flyttar in hos någon?

Varför telefonintervjuare är ett ännu lite värre jobb under OS

Först lite bitter för att jag missade damernas 10 km. Sedan avspisad av var och varannan intervjuperson på grund av nyss nämnda lopp. Och sedan så till mig, när jag får veta av en intervjuperson att Charlotte Kalla har vunnit, att jag helt kommer av mig och tappar all sorts professionalitet.

Det här med att överskatta sin egen betydelse

Under straffläggningen i hockeyfinalen i OS 1994 spenderade jag det mesta av tiden på toaletten. Detta för att jag fick för mig att det gick som bäst för Sverige de stunder då jag inte kollade på matchen. Det här mycket irrationella beteendet har återkommit många gånger sedan dess. Så igår fick jag för mig att det kanske var mitt fel att Sverige inte hade fått någon medalj i Vancouver ännu. Jag gjorde alltså det enda rätta. Jag gick och lade mig före puckelpistfinalen. Jag gjorde det för Sverige, och kanske lite för min sömnhälsa. Men inte hjälpte det. Tydligen finns det fler faktorer som spelar in när det perfekta OS-åket ska till, inte bara huruvida jag följer sändningarna eller inte.

Mitt guld går till Frankrike

OS-kväll hos F igår. Hon har utvecklat en alldeles egen gren, som precis som resten av spelen grundar sig i en nationalistisk tanke. Dock ger hennes tävling något mer obehagliga associationer. F började nämligen på invigningen med att bedöma deltagartrupperna utifrån deras yttre förutsättningar. Helt enkelt OS i snygghet. Tydligen ligger Makedonien bra till i den här grenen, vilket kanske är en klen tröst när de inte har tagit en enda OS-medalj sedan brottningsbronset i Sydney 2000.

Dålig lön, ömmande axlar och död

Det här känns ju mindre bra. Efter första veckan på mitt nya jobb känner jag mig definitivt i riskzonen.

På tal om tonårssvårmodet

Jag har ingenting emot serier i pappersformat, tvärtom har jag gillat dem ända sedan Bamse. Men jag har svårt för tecknat i rörlig form. Det slutar nästan alltid med att jag somnar eller byter kanal. Daria var ett av få undantag. Åh, vad jag älskade den serien!
Måste nog införskaffa boxen. Jag tror och hoppas att Daria har åldrats bättre än en del annat jag älskade i min ungdom.

Det var ju en idiotsäker plan

Tanken var att jag skulle ha hittat en boy-toy med teve innan vinter-OS började. Någon som jag kunde flytta in hos och under två veckor helt ogenerat ägna mig åt mitt, enligt många, obegripliga och oproportionerligt stora olympiaintresse. Nu är det två dagar kvar. Jag behöver en ny plan.

Att sparka nedåt

Har spenderat förmiddagen på bemanningsföretaget. CV-seminarium. Det var med ytterst tunga steg jag gick dit för att få mig ännu en dos förnedring. Men det var inte alls så illa som jag hade befarat. Jämfört med vissa personer så ser min situation ändå ganska ljus ut. Och jämfört med vissa andra är jag en mycket sympatisk person. Det kanske inte är världens sundaste sätt att känna sig bättre till mods, antagligen borde jag hitta styrkan i mig själv och jada jada, men det här verkar fungera för mig.
Sedan fick jag också veta att det jag befarade faktiskt har hänt. Min coach har dumpat mig och "gått vidare till andra konsultuppdrag". Jag väljer att tro att det var mig han ville undvika, att han tog vadhelst som erbjöds bara han fick slippa coacha mig.

Terapeuten hade fel igen

Jag är tydligen tjejen utan filter. E uppmanar folk att lägga upp opublicerade inlägg på sina bloggar och R kontrar med att hon har 187 stycken! Jag har noll. Det finns inga utkast, all skit åker upp. Fan vad otippat. Här har jag gått och inbillat mig att jag är för självkritisk för mitt eget bästa, när det är precis tvärtom. Jag var däremot tvungen att radera två inlägg med bara ett par veckors mellanrum i höstas, på grund av att personerna som omskrevs tyckte att jag hängde ut dem onödigt mycket. Så lite fler utkast kanske kan vara en bra idé ändå.

Facit filmfestivalen

Filmfestivalen är slut för min del. Nu blir det tillbaka till verkligheten igen, och jag som verkligen inte gillar min verklighet just nu. Jag är i alla fall väldigt nöjd med min festivalupplevelse i år.

Antal filmer: 17 långa och en handfull korta.
Snyggast: trailer park-estetiken i The scouting book for boys, de finfina animationerna i Tussilago, och så klart Natalie Portman i Brothers.
Långsammast: nästintill smärtsamt långsamma var både The extraordinary ordinary life of José González och Samson and Delilah (varning för crappy trailer dock). Det slösades verkligen inte med dialog i någon av filmerna, särskilt inte i den senare. Men det blev trots det aldrig tråkigt. Båda två får absolut räknas till mina favoriter i år.
Mesta gråtfest: jag har ju ganska lätt till tårarna nuförtiden, stenhjärtat är inte vad det brukade vara. Otippat nog grät jag mest på Creation, filmen om Charles Darwin, som i övrigt var ganska så medioker.
Lite av en snoozefest: jag såg inte en enda riktigt dålig film. Men varken Creation eller The day after var väl särskilt mycket att hänga i granen. Nickade till ett par gånger gjorde jag i och för sig under Videocracy, men det berodde nog mer på dålig nattsömn än något annat.
Tragik i kubik: tanken var ju att jag skulle satsa på feelgood i år. Men det är svårt att undvika tragiken på filmfestival. Död och olycka i åtminstone varannan film. Men allra jävligast var det nog ändå för stackars Delilah.
En dos religiöst dårskap: skrämmande, men ack så underhållande att se de mormonska censurivrarna i Cleanflix. I Taqwacore: the birth of punk islam gavs en lite mer uppfriskande bild av religiösa människor, även om det verkade som att intresset för cannabis i några fall var större än intresset för Gud.
Bäst: svårt. Ingen av filmerna i år får allra högsta betyg, men många var väldigt väldigt bra. Jag vet inte om det är programmakarnas förtjänst eller om det är jag som är sjukt bra på att hitta godbitarna i katalogen. Förutom de jag har nämnt ovan så var Brotherhood och Guilia doesn't date at night också riktigt bra.
Men kanske ändå att The good heart var bäst (trailern i förra inlägget). Rolig, udda och med helt fantastiska karaktärer. Det enda som var lite tråkigt var väl att den enda kvinnliga karaktären fick så lite utrymme. Enligt regissören hade hon varit tvungen att prioriteras bort i klipprummet. Men förutom det, en fantastisk liten film!

Dagens filmtips

Min filmfestival började igår. Än så länge har jag avverkat två korta och fem längre filmer. Bäst hittills har den här varit: