Paus

Virus.

Kanske om jag har basker och rött läppstift

R tycker att jag ska ostragga i Saluhallen. Det är ju självförtroendeveckan, så om det någonsin ska raggas över disk så är det den här veckan. Men jag vet verkligen inte hur det skulle gå till. Känns som en ytterst svår uppgift. Jag menar, hur länge går det ens att hålla igång ett ostbaserat samtal? Vi diskuterar lite gorgon, lite vitmögel och kanske en och annan hårdost. Sedan ska det smakas. Sjukt svårt att känna sig het med munnen full av något som luktar fotsvett, och så fastnar det säkert lite grönmögel på tänderna. Jag är skeptisk. Men det är klart att jag ska ge det ett försök. Någon måste ju fixa brie till morgondagens franska afton.

Det här var väl ändå inte med på listan på saker jag skulle sluta prata om?

Jag tror att nervositeten över den möjliga hemlösheten har satt sig på mitt tarmsystem. Inget hjälper. Jag har ätit en hel påse torkade plommon och aprikoser, druckit alldeles för många koppar kaffe och, i ett sista desperat försök, lyxat till det med tisdagsindiskt. Men nej. Förutom lite sura uppstötningar känns det inte som att något av det jag har stoppat i mig de senaste tre dagarna har någon som helst tanke på att komma ut igen. Jag ser ut som om jag har drabbats av antingen extrem svält eller graviditet. Om det här fortsätter kommer jag att explodera innan jag blir vräkt.

Att komma ut vid 29 och ett halvt

Så, jag kanske blir av med läggan. Antingen kommer jag att stå på ett kontrakt eller så kommer jag att bli vräkt på fredag. Det är alternativen. Man kan säga att jag är lite nervös. Så jag ringde Frugan. Jag vet inte varför, men jag ljög en smula för henne. Jag sa att det vore sjukt fantastiskt om jag skulle få skriva mitt namn på kontraktet. Det var inte ljug så klart. Vad som däremot var ljug, var listan som jag gav henne. Listan på saker jag vill ha innan jag fyller trettio. Jag hävdade att listan ser ut som följer:

1. En bostad med kontrakt
2. Ett jobb
3. En Gud

Men det är ju inte sant. Gud är inte nummer tre på listan. Gud kvalar nog inte ens in på topp tio. På plats nummer tre finns Kärleken. Varför känner jag mig som en Marian Keyes-karaktär när jag ens tänker det? Det är ju sant. Jag vill ha lite kärlek nu. Jag har inte särskilt höga krav. En person som gillar sällskapsspel, ost i alla dess former (utom möjligtvis på sprej), och att pussa mig på ryggen. Det är allt jag begär. Lätt som en plätt. Det borde finnas hordvis av människor som passar in på den beskrivningen i Sveriges andra stad. Ja, och så inte korkad eller över en och åttio, men det tänker jag är underförstått.

Jag gör det för din skull, Skalman!

Har påbörjat någon sorts anti-diet. Igen. Jag tror att det är en backlash efter förmiddagens extrema hurtighet. Jag gick upp extra tidigt i morse, för att hinna simma innan jobbet, sedan gick jag hem och åt supernyttig müsli innan jag tog på mig hjälmen och cyklade till färgaffären.
Följdaktligen blev det två bitar butterkaka efter lunch, lite för mycket nallande i kollegans godispåse, och nu en skål chips till middag.
Jag tror att det här kan vara början på min present till den extremt kroppsmedvetna bruden, vars bröllop jag ska närvara vid om ett par månader. Hon ska inte behöva känna sig tjock när hon gifter sig, även om hon råkar vara i sjätte månaden. Nej då, jag ska göra mitt allra yttersta för att hon ska känna sig både smäcker och jungfrulig (vilket jag antar innebär att jag även måste ligga lite med någon av de andra kalasgästerna). Det handlar om ren och skär osjälviskhet. Hon är ändå min allra äldsta vän.

Nästa veckas ledord

SJÄLVFÖRTROENDE

En vecka av värdighet

Det är nog inget för mig ändå. Hellre ovärdig än oäventyrlig. Jag behöver mer äventyr i mitt liv, inte mindre.

Jag kommer att bli Agneta Sjödin

Är det patetiskt att jag funderar på att testa något som jag alltid har sett som new age-fjanteri, bara för att de precis pratade om det på Studio Ett?

Svårast blir det nog om vi förlorar

Första dagen i värdighetens tecken. Ikväll ska det quizzas igen. Jag tänker mig att ett värdigt sätt att quizza är att inte bli tjurig om det skulle gå dåligt, att inte bli måndagsfull och inte bli olidlig om jag skulle gå och vinna. Det borde inte bli alltför svårt.

Nästa veckas ledord

VÄRDIGHET

Apropå punkt 2

Nu kan jag även lägga en dramatisk utstormning på listan över saker jag prövar igen, femton år senare. Det var ganska roligt. Smäller alldeles för sällan i dörrar. Funderar på att skaffa mig ett "sydländskt temperament".

Tre saker jag verkligen borde sluta prata om

1. Mina underlivsproblem. Kanhända att jag berättade om mina svampkänningar för lite för många personer, men det var en ny och obehaglig upptäckt som jag kände att jag behövde få gnälla lite om. Det jag inte tänkte på var att alla jag berättade det för tänkte att det då var fritt fram att berätta om sina underlivsbesvär för mig. Och jag vill ju helst slippa tänka på att mina vänner har kön överhuvudtaget.

2. Mitt tonårsfestande. Jag har börjat kokettera med mitt alkoholintag på ett sätt som verkligen inte är klädsamt för någon i min ålder. Om jag fortsätter så här kommer jag få en intervention i 30-årspresent.

3. Min mentala status. Jag refererar till "min terapeut" lika ofta som Woody Allen nuförtiden, och jag har ändå inte gått i terapi på över ett år.

Eller så är det för att han har gjort en låt om mig

Jag har bestämt för mig att jag skrattade åt E för några månader sedan, då hon hävdade att hon hade haft en crush på Mauro då det begav sig. Jag tror bannemej att jag har en crush på gammel-Mauro! Har kollat in hans matlagningsprogram nu och helt otippat kommer jag på mig själv med att tycka att han, trots plufsigheten och åldern, är lite het. Han verkar dessutom sjukt rolig att hänga med och har precis sådana glasögon som jag vill ha. Om avdankad musikerfarbror med köttigt ansikte är mitt nya så letar jag uppenbarligen på helt fel ställen.

Frälsningen hade gärna fått vara lite längre

Jag är ynklig på ett väldigt ocharmigt sätt just nu. Jag vill mest bara att någon ska krama mig och ge mig tårta. Prinsesstårta och långa kramar är nog det enda botemedlet tror jag.

Jag mötte Gud i Majorna

Jag träffade K i barnvagnsghettot. Vi fikade i majsolen och pratade om våra kroppsliga och själsliga defekter. Och så mitt i allt ält kom det, en strimma av hopp och tillförsikt. En känsla av att det nog kommer att ordna sig ändå. Den kom med solen. Så klart försvann den lika fort som den kom. Men den känslan tänker jag leva på resten av veckan. Den känslan, och mackor med jordnötssmör och äpple, kommer att ta mig igenom vecka 18.

Färjan

Jag har börjat fila på en födelsedagsidé. Tror jag skiter i festen, istället vill jag åka på en white trash-kryssning med alla jag tycker om. Spelar inte så stor roll vart vi åker. Resan är målet. Jag vill ha bollhav, smörgåsbord och paraplydrinkar. Jag vill att någon karaokesjunger Mauros Sarah för mig. Jag vill stå i fören och leka Titanic. Jag vill köpa en jättestor Toblerone. Vad säger ni? Följer ni med eller vill ni ge mig en stor fet besvikelse i 30-årspresent?