4.3.10

Inte helt känslodöd ändå

Jag kommer ihåg när jag, för mycket mycket länge sedan, brukade åka till Gävle och hångla upp Långe mannen. Vi klickade aldrig riktigt. Jag antar att det fanns flera anledningar till det, från min sida berodde det bland annat på att han var lång som en basketspelare och hade en väldigt slaskig kyssteknik. Men jag tror att jag visste säkert att det aldrig kunde bli något den gången jag frågade om han var en person som lyssnade på glad eller sorgsen musik när han mådde dåligt. Han svarade glad. Och jag, som den mycket melodramatiska tjugoåring jag var, kunde för mitt liv inte förstå vad det var för fel på den här människan. Jag kommer inte riktigt ihåg vad mitt tjugoåriga jag grät under täcket till. Men idag är det alltsomoftast den här.

1 kommentar:

Cicci sa...

Långe mannen... gud ni var så bra i teorin.