Självkänsla nu

Hade nog kunnat fixa mig ett ragg igår. Fick det fina erbjudandet att få komma till en parkbänk och dela det som var kvar av en vinare. Men eftersom jag var mer angelägen om att få komma in i värmen så avstod jag. Vad som dock gjorde mig lite fundersam på hur det egentligen står till med självkänslan var min reaktion på det potentiella ragget. När parkbänkstjejen (det låg henne möjligen också i fatet, det där att hon var en hon) försökte konversera med mig tyckte jag tydligen att det verkade så ytterst otroligt att jag på riktigt vände mig om för att kolla om det stod någon bakom mig som hon försökte få kontakt med. Så parkbänkstjejen fick skicka fram sin kompis som på ett väldigt pedagogiskt sätt förklarade att jag var välkommen över på lite rosévin. Det här kan inte vara ett bra tecken. Är det dags för självhjälpsböckerna nu?