Jag har ganska nyligen kommit över obehaget och genansen i att köpa vissa produkter på apoteket. Men nu vid 29 års ålder så har jag ändå tänkt att det är lugnt, att jag står för mina åkommor vad de än må vara. Tydligen finns det dock människor, även inom apoteksväsendet, som tycker att vissa saker är skämmiga att prata om. Idag när jag gjorde mitt inköp utspelade sig följande scen:
- Hej, jag skulle vilja ha Xyloproct.
- Jaha, ska det vara salva eller stolpiller? (Apotekspersonen lutar sig fram och viskar denna fråga med sin allra minsta och mest diskreta röst)
- Eh, salva tack.
Hon går och hämtar den lilla tuben ur en kyl, håller fram den mot mig för att försäkra sig om att det verkligen är den här salvan jag vill ha:
- Så här ser den ju ut och du vet hur man använder den antar jag..? (Lite högre röst den här gången, men fortfarande väldigt väldigt diskret.)
Och här börjar även jag tycka att det blir lite genant. Jag kan inte förmå mig att titta apotektstanten i ögonen när jag klämmer fram mitt jakande svar. Jag vet att de flesta Xyloproctanvändarna säkert är minst trettio år äldre än jag, eller åtminstone höggravida, men nog fasen ska väl även jag kunna lista ut hur man använder en salva. Även om den, som i det här fallet, ska appliceras kring rektum.
2 kommentarer:
Hahaha men du sara sådär betedde dom sig mot mig också när jag efter förlossningen kom iförd sjukhusstass och ville tjacka stjärtkräm. Dom är så fina i kanten dem där apotekspersonalen.
Ja, egentligen kanske man ska vara glada för att de är diskreta. Vore kanske jobbigare om det vore tvärtom.
Skicka en kommentar