Värdelös jävla student

Jag ska alltså skriva ett referat på femhundra ord. Det borde inte vara så svårt. Det är inte så svårt. Vad som är svårt är att få min stjärt att sitta still på stolen och fokusera på texten framför mig. Istället för att göra det har jag ägnat dagen åt följande undanflykter:

Matpauser.
Jersey Shore.
Kort joggingtur.
Breaking Bad.
Sovvila.
Telefonterapi med C.
Ciggpauser (?!).
Meningslös cykeldiskussion med grannen.

Och nu tror jag på allvar att rödvin ska ha en positiv inverkan på min kreativitet. Det var ju så längesedan, så jag minns inte om jag höll på så här sist jag var student. Men jag lutar åt slutsatsen att jag antagligen läser fel kurs om det ska vara så här svårt att fokusera på uppgiften.

Vet inte om jag tror på det här med allmän rösträtt längre

Det känns bara så sjukt jävla hopplöst.

Att leva och dö som Don Draper

Varför framstår livet som kedjerökande alkoholist alltid som så lockande när jag tittar på Mad Men?

Saker jag tänker på istället för språkriktighet

Jag har uppenbarligen inte begåvats med bättre studiedisciplin under de fem år jag har hållit mig borta från universitetsvärlden. Istället för språkvårdskursen upptas mina tankar mestadels av följande nuförtiden:

- Kroppar. Jag tänker på varma famnar och naken hud. Och, märkligt nog, är det köttiga manskroppar jag tänker på. Har jag en gång för alla tagit farväl av mitt gymnasiejags anorektiska ideal? Lite äckligt är det, nu när jag tänker efter. Jag har antagligen kollat lite för mycket på Sons of Anarchy den senaste veckan (här bör det understrykas att jag inte under några omständigheter vill ha en skinnställsklädd motorcykeldude i det verkliga livet).

- Tapeter. Jag blir glad av kossor på illgrön bakgrund. Jag förundras över fintapeter i rivningshus. Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna sätta en tapet utan att få åtminstone ett litet psykbryt.

- Sömn. En ond cirkel har infunnit sig. Jag sover dåligt, vilket leder till att jag blir stressad över att inte få tillräckligt med sömn, vilket leder till att jag sover dåligt...

På fredag är det skolstart

Jag kommer att vara sämst i klassen. Jag är övertygad om det. Nu handlar det bara om att försöka acceptera att mina nya klassisar kommer att stirra och undra vad fan jag gör där. För egentligen, vad har jag på en jädra språkvårdarkurs att göra? Jag saknar de mest grundläggande grammatikkunskaperna, jag har grava kommateringsproblem och jag förlorade precis i Alfapet mot en apotekare. Men mest fasar jag inför presentationen, jag hatar presentationen! Jag är inte där för att skaffa mig nya vänner. Orka höra vilka superlyckade karriärer och spännade fritidsintressen de här människorna, som jag ska träffa sammanlagt fyra gånger, har. Jag tror inte heller att färgförsäljarvikarie smäller så högt i språkvetarkretsar. Måste lära mig att ljuga tills på fredag.

Nya jobbet

Jobbörda: kanske ännu lite mindre att göra än i den andra färgaffären.
Kaffe: helt okej, men i pappersmuggar!
Närmaste grannar: en travhäst och en pizzeria.
Lunchvanor: den ena "äter inte lunch" och den andra går på Atkins (på rikt).
Äckligast: hittade en hel silverfiskfamilj i en av tapetböckerna.

Varför jag borde hitta ett jobb som kan skötas hemifrån

Nytt jobb imorgon. Eller ganska exakt samma jobb, fast i en annan butik. Nervös. Lära känna nya människor är ju lite mitt värsta.

Livet från den ljusa sidan

Jag var på vippen att få ett jobb idag. Det var litet och det var i Alingsås. Men det var ändå ett jobb och det lät inte helt ointressant. Det tog två timmar, sedan förlorade jag jobbet. Jag kunde inte jobba på onsdag och då var jag inte längre intressant. Det sjuka var att jag ändå, på tal om min nya inställning till livet och allt, blev lite nöjd. Nöjd med att jag nästan fick ett jobb. Vet inte om det är fint eller bara hemskt sorgligt.

Men en psykolog verkade han tycka att jag behöver

Oklart om jag har någonting att säga. Men jag är frisk i alla fall. Frisk i huvudet. Jag var hos Farbror Doktorn i fredags, farbror var i det här fallet typ 28 år gammal, och han hävdade att jag inte var sjuklig. Eller inte sjukligt deprimerad eller ångestansatt i alla fall, jag lär ju fortfarande ha både cancer och musarm. Först blev jag lite bummed, hade ju tänkt att en kur lyckopiller skulle sitta rätt gött ändå. Sedan kände jag mig dum. Dum, som i att jag hade slösat landstingets tid och pengar på något som inte ens var sjukt. Men sedan, sedan kom lättnaden. Och nu känner (det har alltså gått tre och en halv dag, så det är måhända lite tidigt att ropa hej) jag mig helt plötsligt inte så psyksjuk längre. Mitt liv suger precis lika mycket som det gjorde i fredags förmiddag, men sedan dess har jag konstigt nog sett allting som är fint i det. Mycket märkligt. Det går nog över snart ska ni se.

Imorgon ska jag börja blogga igen

Allra senast i övermorgon.