De kallar mig alltså för fåret

Jag har förstått att jag ibland blir osynlig. Det är ju lite tråkigt förstås, men jag har tröstat mig med att jag i alla fall är synlig för dem som betyder mest. Det är inte nödvändigtvis sant. I lördags hade jag följande surrealistiska diskussion med F, som har känt mig i sisådär 24 år nu:

- Men du har aldrig funderat på att ha lockigt hår då?
- Eh, jag är ganska säker på att jag har lockigt hår.
- Ja, men alltså inte bara vågigt. Riktigt lockigt liksom.
- Ja, jag är ganska säker på att jag har riktigt lockigt hår också.
- Jaha ojdå, ja det kanske du har ja...