Äcklig lasagne och briljanta idéer

Även om det känns mindre troligt att jag och M kommer att bli de nya Matt Damon och Ben Affleck så känner jag en viss pepp inför den nya karriärplanen. Och även om temat den här gången inte är tysk erotica så får jag flashbacks från 90-talet, då jag och C hade långtgående post-it-planer på att starta upp filmproduktion under det fantastiska namnet "Desperate Porno Productions".

Drömhus och låtsasvänner

Eftersom verkligheten är sådär just nu ägnar jag mig en hel del åt dagdrömmeri istället. Jag fantiserar mycket om den där lägenheten jag har sökt, att värden ska välja mig istället för någon av de 2900 andra som har sökt den. Lägenheten ifråga ligger i huset mittemot. För ett tag sedan hade jag en nattlig dröm om att jag att jag gick in på deras innergård och att det visade sig se ut som paradiset. Alltså, det såg exakt ut som jag tänker mig att det bibliska paradiset skulle se ut om det fanns. Så självklart är jag mer än pepp på att få skriva mitt namn på det kontraktet.
Jag fantiserar också en del om att jag har en arbetsplats. Inte så mycket om konkreta arbetsuppgifter, mer om hur mina arbetskamrater kommer att vara och hur jag står vid mitt alldeles egna skrivbord i min nya jobboutfit (konstigt nog är jag en person med pennkjol och högklackat i mina dagdrömmar).
Den tredje, något mer skämmiga, dagdrömmen är att jag stöter på R och hans nya Gbg-tjej (på riktigt, hitta en tjej i din egen hemstad någon gång) på stan, och hon visar sig vara precis lika tråkig och intetsägande som hans beskrivning av henne.
Vem vet, om det här låtsaslivet fortsätter kanske jag börjar umgås med min gamle osynlige vän igen. Jag har inte sett av Bajsidojsi sedan dagistiden, men jag har för mig att han var en riktigt rolig person att hänga med.

How to make it in Gothenburg

Jag tror inte att jag skulle lyckas även om jag hade den perfekta affärsidén. Jag tappar peppen så fort. Tvivlet sätter in redan efter fem minuter och sedan är det kört. Och nu pratar jag inte om några grandiosa Draknästetplaner. Ska jag läsa den där kursen till hösten? Borde jag kontakta det där företaget om att få en praktikplats? Lasagne till middag kanske? Jag funderar starkt på att följa Luke Rhineharts exempel och låta tärningen styra över mitt liv.

Men å andra sidan blir jag glad av en Carbonara

Det behövs så lite nu. Små motgångar eller livsavgörande dito, det spelar inte så stor roll. Jag har inget som helst sinne för proportioner längre.

Cry me a river

Det är bra att gråta emellanåt, det tror jag absolut. Förlösande liksom. Men jag undrar om det är helt sunt att jag med jämna mellanrum tvingar mig själv att gå in på diverse cancerbloggar. Hemska skildringar av människor som har drabbats av företrädesvis hjärntumörer, den ena jävligare än den andra. Värst är det när de inte kan skriva själva, utan deras närmast anhöriga har gått in och berättar att nu är slutet nära eller att "nu slipper hon ha ont mer". Jag menar inte att det är osunt att läsa bloggar som får en att uppskatta sin egna friska tillvaro mer, det kan nog till och med vara lite bra. Men att använda dessa skildringar som någon sorts gråtporr, en anledning att få vrida på tårkanalerna riktigt ordentligt, det känns inte ok.

2012

Planet X, jordbävningar, epidemier, vulkanutbrott. Och jag skickade precis ett gulle-sms. Harmagedon är nära förestående, det är ett som är säkert.

Hjärngänget

Namnet på vår stödgrupp är givet. Imorgon är första mötet och det känns som att en av oss peppar mer än de andra två. Konstig slump att det är den ännu ej arbetslösa som har mest hopp om framtiden. Men det här skulle på rikt kunna bli bra. I den bästa av världar skulle vi peppa och tipsa varandra till stordåd. Vi skulle kunna göra för varandra det jobbcoacherna misslyckas med att göra för någon. Men i ärlighetens namn så tror jag mest att vi kommer att bli koffeinstinna och sockerhöga. Vilket inte är det sämsta.

Men vi får inte börja röka

Öppnade Word-dokumentet för fem timmar sedan. Har inte skrivit en mening. Igår ringde jag E och berättade nöjt om min nya "plan". Kanske världens kortaste karriärpepp. Eller jag är ju fortfarande pepp på karriären i fråga, men jag kan inte för mitt liv uttrycka det i skrift.
Fint då att jag ska börja arbetslöshetshänga med M och R. Vi ska bilda en stödgrupp. Jag väljer att tänka på det som ett tolvstegsprogram för oanställda. Och precis som i AA hoppas jag att vi kommer att dricka kopiösa mängder kaffe, äta donuts och få nyckelringar när vi har varit duktiga.

Jag lägger mig under täcket och väntar

Kan jag inte bara för en jävla gångs skull få vara den där personen som ramlar över sitt drömjobb eller sin drömlägenhet utan minsta ansträngning? Jag vet att jag sa att det inte skulle kännas rätt om min arbetskamrat skulle lyckas fixa ett förstahandskontrakt till mig genom sina kontakter. Det var ljug. Det skulle kännas helt rätt och förtjänt om jag imorgon fick en lägenhet med mitt namn på dörren eller ett jobb där jag på något sätt fick användning för mina 268, 5 högskolepoäng.

Helst inte frimärken heller

Jag tror att jag behöver en ny hobby. Hobbyn bör inte innefatta konsumtion av alkoholhaltiga drycker eller sockerbaserade produkter, de områdena känner jag att jag redan nu lägger för mycket energi på. Men utöver det är jag beredd att testa det mesta. Förslag, någon?