Nej, inte än. Snart så. Fastnade i skivsamlingen. Måste bara återuppleva den sena tonåren och de första studentåren. Just nu genom Joni Mitchell, Ryan Adams och Pulp. Jag kände så jävla mycket mer på den tiden. Känslorna var större, mer renodlade, mer på riktigt. Jag saknar det och nu försöker jag locka fram lite äkta känslor med hjälp av Jarvis. Tragiskt måhända, men det fungerar faktiskt.
Tycker btw fortfarande att This is Hardcore är en helt fantastisk skiva. Det är alla andra som har fel.
1 kommentar:
Jag vetifan om de var mer äkta... mer förrvirrade och destruktiva möjligtvis. Oftast oproportionerligt stora, kanske tack vare att man nötte deppmusik sjungen av vuxet folk, och så trodde man att man fattade precis... livets sorger blablabla. Egentligen handlade det mest om varför man inte fick hångla.
Men det kan vara trevligt att återvända dit ibland. Till mer hanterliga bekymmer.
Skicka en kommentar