Papphammar

Jag förstår inte varför Gud, eller vem det nu är som bestämmer, alltid ska straffa mig när jag försöker göra någonting bra. Hade efter alldeles för lång väntan bestämt mig för att putsa fönstren idag. Jag hatar att putsa fönster, det blir ju aldrig någonsin helt bra. Och i det här hemmet är fönsterputsning dessutom direkt livsfarligt, eftersom fönstren öppnas utåt och man således måste leka balanskonstnär samtidigt som man putsar.
Det gick ändå ganska bra med köksfönstret. Det blev synbart renare och jag ramlade inte över kanten. Men sedan kom det feta straffet. Jag vet inte hur jag lyckades. Av någon anledning tar jag stöd med ena foten på kanten av vardagsrumsbordet, och då händer det. Bordet välter och rasar ihop samtidigt. Jag hamnar i kläm mellan bordsskivan och elementet, med en mindre fotskada som följd. Jag såg blod, men inga brutna ben som det verkar. Värre gick det dock för bordet. Mitt fina soffbord består numera av fem delar. Fem delar som säkert går att spika ihop om man är något sånär händig, men jag är alldeles för arg för att vare sig snickra eller putsa färdigt fönstret. Jag väljer att lägga ner all form av arbete för dagen och ägna mig åt att tycka synd om mig själv istället.