Jag är din för ett mål mat

Jag hade en fiende på gymnasiet. I tre år hatade hon mig. Jag gjorde en väldigt elak grej mot henne, så hatet var inte helt obefogat. Åtminstone i ett halvår eller så. Hon var dock av det mer långsinta slaget. I tre år gav hon mig onda ögat, iggade mig och spred illvilliga rykten om mig. Men om hon bara hade vetat hur mycket jag uppskattade det den gången hon spred ut att jag, som vid den tiden i princip var jungfru Maria, var en liten slampa. Så jävla tacksam! Det slog mig nyligen att det har slampats alldeles för lite under mitt snart trettioåriga liv. Jag vet inte om det är jag eller resten av världen som är petig, men ligga runt är verkligen ingenting jag sysslar med på regelbunden basis. Vad jag däremot sysslar med är en form av matpromiskuitet som alldeles säkert upplevs som stötande för en del. Det här blev tydligt för mig under midsommarhelgen. Eller hur kan det annars komma sig att det behöver påtalas högt när jag väljer att inte genast ta en andra runda till buffébordet när tallriken är tom, eller, ve och fasa, bara äter en halv cupcake till efterrätt? Jag är en matslampa helt enkelt. Alla andra har fattat det. Här har jag gått runt och trott att jag är lite mindre matstörd än resten av min generation, när det visar sig vara precis tvärtom. Jag är Leila Lindholm utan det pillemariska leendet och den softade linsen. Jag är tjejen som alltid kommer att kommer att vilja slicka skålen.

I keep dancing on my own

Vad är grejen med att min autistiska spellista bara innehåller låtar om break-ups och obesvarad kärlek nuförtiden? Som att mitt liv vore lite mer intressant om jag åtminstone vore olyckligt kär.

Angående gårdagens katastrofval av samtalsämne

Jag ska börja tänka först och prata sedan. Eller ok, jag ska försöka börja tänka först och prata sedan.

Meningsfulla arbetsuppgifter är väl ändå sekundärt

Rastlös. Jag bestämde mig för att betrakta den här veckan som semester. Oklart dock vad man ska ha en semester till när ingen man känner är ledig. Om jag ändå hade haft en kolonilott eller charterlängtan. Längtar istället efter att få börja sommarjobba. Behöver rutiner. Dessutom saknar jag den aldrig sinande tillgången på kolsyrat vatten och korsord som färgaffären tillhandahåller.

Och jag undrar varför bröllopsklänningen inte passar

Friterad ost kan mycket väl vara den perfekta maträtten. Så enkelt och ändå så delikat. Jag tror att ostraggandet har gått och blivit något mer bokstavligt än det var tänkt. Jag har uteslutit den mänskliga faktorn helt och går numera direkt på osten. Garanterad tillfredsställelse, utan någon som helst ansträngning från min sida. Blir nog inte bättre än så.

Avvänjningen gick lite för bra

Jag har glömt bort vad jag använde internet till.

Paus

Virus.

Kanske om jag har basker och rött läppstift

R tycker att jag ska ostragga i Saluhallen. Det är ju självförtroendeveckan, så om det någonsin ska raggas över disk så är det den här veckan. Men jag vet verkligen inte hur det skulle gå till. Känns som en ytterst svår uppgift. Jag menar, hur länge går det ens att hålla igång ett ostbaserat samtal? Vi diskuterar lite gorgon, lite vitmögel och kanske en och annan hårdost. Sedan ska det smakas. Sjukt svårt att känna sig het med munnen full av något som luktar fotsvett, och så fastnar det säkert lite grönmögel på tänderna. Jag är skeptisk. Men det är klart att jag ska ge det ett försök. Någon måste ju fixa brie till morgondagens franska afton.

Det här var väl ändå inte med på listan på saker jag skulle sluta prata om?

Jag tror att nervositeten över den möjliga hemlösheten har satt sig på mitt tarmsystem. Inget hjälper. Jag har ätit en hel påse torkade plommon och aprikoser, druckit alldeles för många koppar kaffe och, i ett sista desperat försök, lyxat till det med tisdagsindiskt. Men nej. Förutom lite sura uppstötningar känns det inte som att något av det jag har stoppat i mig de senaste tre dagarna har någon som helst tanke på att komma ut igen. Jag ser ut som om jag har drabbats av antingen extrem svält eller graviditet. Om det här fortsätter kommer jag att explodera innan jag blir vräkt.

Att komma ut vid 29 och ett halvt

Så, jag kanske blir av med läggan. Antingen kommer jag att stå på ett kontrakt eller så kommer jag att bli vräkt på fredag. Det är alternativen. Man kan säga att jag är lite nervös. Så jag ringde Frugan. Jag vet inte varför, men jag ljög en smula för henne. Jag sa att det vore sjukt fantastiskt om jag skulle få skriva mitt namn på kontraktet. Det var inte ljug så klart. Vad som däremot var ljug, var listan som jag gav henne. Listan på saker jag vill ha innan jag fyller trettio. Jag hävdade att listan ser ut som följer:

1. En bostad med kontrakt
2. Ett jobb
3. En Gud

Men det är ju inte sant. Gud är inte nummer tre på listan. Gud kvalar nog inte ens in på topp tio. På plats nummer tre finns Kärleken. Varför känner jag mig som en Marian Keyes-karaktär när jag ens tänker det? Det är ju sant. Jag vill ha lite kärlek nu. Jag har inte särskilt höga krav. En person som gillar sällskapsspel, ost i alla dess former (utom möjligtvis på sprej), och att pussa mig på ryggen. Det är allt jag begär. Lätt som en plätt. Det borde finnas hordvis av människor som passar in på den beskrivningen i Sveriges andra stad. Ja, och så inte korkad eller över en och åttio, men det tänker jag är underförstått.