Jag gillar min nya chef. Vi funkar ganska bra ihop skulle jag säga, för det mesta i alla fall. Men ibland slås jag av hur olika vi är. Idag till exempel, var jag sugen på kaffe (det serveras bara te på vårt kontor och ibland behöver jag starkare grejer) och vi bestämde oss för att gå till den intilliggande bion och dess kaffeservering. Vi kommer dit och det visar sig att dörren är låst. Här skulle jag anta att de inte har öppet och gå någon annanstans, men chefen tar helt sonika fram sin egen nyckel (som jag antar att han har för biorelaterade ärenden, inte för att kunna besöka kafét utanför öppettiderna) och går in ändå. Vi kommer in och följande scen utspelar sig mellan chefen och kafépersonalen:
-Hej, vi skulle vilja ha två kaffe.
-Vi öppnar klockan fem.
-Klockan är fem.
-Nej, klockan är halv fem. Det är nog fel på din klocka.
-Vi vill ha kaffe.
-Jag kan inte hjälpa dig.
(Chefen vänder sig nu till en annan kille i personalen).
-Två kaffe.
-Om du fjäskar lite kanske jag kan bli övertalad.
-...
-Alltså, du kan ju säga hur bra jag ser ut idag eller något.
-...
-Lite bara, testa att säg något snällt.
-...
- Jag väntar...
(Den längsta pinsamma tystnad jag har upplevt på mycket länge utspelar sig).
Till slut ger kaffekillen upp och ger oss vårt kaffe. Jag börjar räkna upp pengar, men min chef säger att han minsann ska bjuda. Han gör dock ingen ansats att ta fram några pengar och mumlar istället något om att vi inte ska betala för kaffet. Jag skäms som en tonåring för sina föräldrar när vi sätter oss ned, på det fortsatt stängda kafét, och intar vårt fika.
(Han betalar som tur är på vägen ut och skammen lättar något).
3 kommentarer:
Hahaha! Hoppas det blir en följetong, även om Klasse kanske är svår att slå som anekdotskapare.
hahahaha
sara, var jobbar du?
Jobbar med en liten filmfestival. Tänker att det är bäst att inte säga exakt vad det är för någe, inte för att jag tror att bossen har för vana att stalkergoogla, men man vet ju aldrig.
Skicka en kommentar