Kanske inte så desperat ändå

Det har pågått ett tag nu. Jag vet att jag tog upp det med terapeuten redan förra året. Vi hann dock aldrig riktigt analysera det innan jag slutade i terapin.
I natt hände det igen. Den här gången var jag hemma hos R, i vad som verkade vara en jakt på lite närhet. Men vad hände? Jo, jag fick sitta och lyssna på när han satt och plinkade hemmagjorda låtar på sin gitarr i vad som kändes som en evighet. Det verkade som att det enda han hade gjort sedan vi gjorde slut var att skriva dålig musik. Det uttråkade mig tydligen så till den milda grad att jag låtsades somna (väldigt subtilt av mig...). R blev lite stött av mitt ointresse för hans musik och började därför demonstrativt bädda åt sig själv på golvet. Och innan jag hade hunnit reparera situationen ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp till ännu en arbetsvecka.