Jag borde verkligen inte jobba med människor. Det är inte bra för mig, och det är inte bra för människorna. Jag börjar känna mig som den extremt sarkastiska flygvärdinnan som vi hade nöjet att flyga till New York med för två månader sedan. Hon som svarade, en visserligen väldigt korkad passagerare, med orden "vad är det för dum fråga? Det skulle inte ens min treåring fråga!". Vad jag inte skulle ge för att våga yttra de orden till nästa kund som frågar mig vilken färg, jag som tjej, tycker passar i ett sovrum. Jag hade säkert gjort det också, om jag nu hade haft en treåring. Och om jag inte hade varit så rädd för att förlora mitt ack så hatade jobb.
Det hjälper tydligen inte att jobba halvtid. Det får mig ändå inte att uppskatta mitt jobb mer när jag väl är där. Jag klarar snart inte av att vara fejktrevlig längre och låtsas att varje kund är unik, när det är så uppenbart att de inte är det. Jag svarar på samma frågor, ler åt samma dåliga vitsar och visar samma vittonade och lattefärgade kulörprover varje dag. Varje dag!
Människor är så fruktansvärt förutsägbara. Kanske är det därför jag tvingas bli den oförutsägbara försäljaren, som istället för att le och säga vilka bra val de gör, är trotsig och påpekar att en fondvägg i caffé latte känns extremt gjort.
2 kommentarer:
Du kan omöjligt hata ditt jobb med hela ditt hjärta... eller? Det ger dig ändå mat på bordet i from av en 175 kronors räkmacka. Jag förstår att du vill vidare till något givande, men å andra sidan får du några kronor i timmen på att vara lite falsk. Det finns många situationer i livet då man tvingas vara falsk utan lön.
....allways look on the bright side of life.... dara darara....
Appropå eeh nåt helt annat.
Nu vet jag varför jag hade en känsla av det var så viktigt att ha en teve igår! Det var en dokumentär om Britney som vi missade!
När jag får en teve så ska vi se till att något sådant aldrig händer igen!
Skicka en kommentar